Motivation

De senaste dagarna har jag mest gått runt och försökt få tiden att gå men inte lyckats särskilt väl med det. När man har varit här i tre månader så trodde jag att två veckor skulle kännas som väldigt kort tid men jag hade fel. Efter konserten har det inte längre funnits något mål att jobba mot och jag har haft svårt att hitta motivation till att göra någonting seriöst, det är ju så kort tid kvar. Idag har dock motivationen återkommit. Linh och Thuy var här för en stund sedan och vi gick igenom Hat Noi. De berättade att jag ska sjunga den på Ca Tru-klubbens konserten på lördag och eventuellt också någon Cheo-låt. Sistnämnda är beroende av vad Kim Sinh vill. Det är nämligen hans födelsedag och konserten är tillägnad honom. Om ni inte vet vem Kim Sinh är så tycker jag att ni kan skämmas lite i smyg och sedan leta upp honom på nätet.
Hur som helst så har jag nu något att jobba för och detta projekt varar ända till min näst sista kväll i landet, så nu kommer jag nog inte ha tid att vara uttråkad fler gånger innan jag befinner mig på planet.

Sweden is very cold

När folk får höra att man kommer från Sverige så utbrister de alltid: Sweden is very cold! Oavsett om de har varit i Sverige eller inte. Jag har lite gett upp att förklara att Sverige är väldigt avlångt och allt vad det innebär för klimatet. Jag har också börjat ge upp att påpeka att det oavsett utetemeperatur alltid är varmt inomhus i Sverige. Det verkar inte som att de tycker att det spelar någon roll. Personligen tycker jag att det är helt avgörande. Så som jag frusit i Vietnam har jag aldrig frusit i Sverige. Att sitta stilla inomhus när det 9 grader och fuktigt tycker jag är långt ifrån trevligt. Att sitta inomhus när det är 20 minus ute och 20 plus inne är däremot mycket trevligt. Men inte ens de vietnameser som faktiskt bott ett tag i Malmö verkar tycka att det spelar någon roll: Sweden is too cold for me.
Generellt verkar de tycka att det ska vara kallt inomhus. Så fort vädret börjar bli behagligt så ska alla rum kylas ner. Mest extremt var det nog hos den läraren som jag hade i höstas. Jag fick ta på mig alla kläder jag hade innan jag gick in i hennes rum.
Vad kan man då dra för slutsatser angående ämnet värme och kyla? Det är uppenbarligen en social konstruktion som inte har något med grader att göra.

Bomässa

Nu har vi varit på vietnamesisk bomässa. Esbjörns lärare, Doanh, bjöd in oss till en spelning han hade idag klockan sex. Vi traskade dit och det visade sig alltså vara en bomässa. Doanhs medmusiker var Hue, Linh, Thuy och en dan bauist, en slagverkare och en dan nhi-ist vars namn jag inte känner. De spelade smöriga folkvisor och senare även Dao Lieu och Loi Lo. Vi stod där och hängde en stund och sen blev vi inbjudna i den monter de satt och spelade utanför. Därinne var det buffé och mingel och det var Vinastone som stod för kalaset. De flesta vietnamesiska företag heter något med Vina, till exempel Vinamilk och själv ringer jag med Vinaphone. Det verkade vara ett VIP-tält och folk hade inbjudningar med sig men vi är ju vita så chefen knuffade oss förbi ”vakterna”. Det var lite roligt att stå därinne och smutta på vin. Alla antog såklart att vi var där i affärer; vad skulle annars två västerlänningar göra på en vietnamesisk bomässa?

Earth Hour

(Söndag: Klockan 08.46. För en stund sedan kom den unga städerskan och knackade på: Make up room. Man vet aldrig när de dyker upp. Nu verkar det som att hon har bestämt sig för att göra en storstädning av badrummet, vilket känns trevligt. Jag tror inte att golvet där har städats förut och det luktar riktigt illa därinne, fuktskadat och avlopp.)

Igår kväll var vi ute och lyssnade på Chau Anhs kör. De hade fått den stora äran att sjunga under ett stort spektakel som hade sitt epicentrum utanför operan. Det som firades var Earth hour – turn off the light, turn on the future. Vi har inte förr sett maken till trafikstockningar i Hanoi. Alla tog sina motorcyklar till operan för att bevittna hur de släckte lamporna och tände stearinljus för att spara energi för framtiden. I bästa fall så kan det hela kanske leda till att miljöfrågor hamnar i folks medvetande. I sämsta fall lämnar jag osagt.

:-( (-:

Idag gick jag upp halv sju och sprang ett varv runt Lenin-parken. Det var längesedan. Det kostar 4 000 dong (2 kr) att gå in i parken, men före sju brukar det inte vara någon där som tar betalt. Idag var det en kvinna där som ville ha betalt av mig eftersom jag är vit. Samtidigt som jag ger henne pengar så går tio pers förbi henne in i parken och jag blev grymt förbannad. Det stör mig inte att det kostar att gå in i parken men jag blir förbannad att vietnameser tycker att det är helt självklart och ok att begära mer pengar av folk med en annan hudfärg. Och det är så godtyckligt. Ibland behöver vi inte betala någonting när vi går in i parken och ibland springer de efter oss. En gång var det till och med en som tyckte att vi skulle betala 20 000.
Rundan runt gick fort för jag hade arbetat upp en så stor irritation och sprang och tänkte ut olika sätt som jag skulle kunna skälla ut kvinnan i grinden på.
Min sinnestämning förändrades under förmiddagen då jag återigen följde med Chau Anh till den privata kulturskola där hon jobbar. Jag hade rytmik med hennes körbarn och det var fantastiskt roligt. Det går förvånansvärt lätt. De förstår vad jag vill att de ska göra och de tycker att allting är jätteroligt och jättespännande. De har aldrig varit med om något liknande.

Konserten - så gick det

Vi anlände till konsertlokalen strax före åtta. Då var det ingen där och dörren var låst. Efterhand dök våra musiker upp. Någon sprang iväg och letade efter en vaktmästare som skulle kunna låsa upp lokalen. Städare anlände och började röra runt dammet på den extremt skitiga scenen. Ljudtekniker anlände och började släpa grejor. Samtidigt upptäckte Esbjörn att han glömt sin klarinett, så han hoppade in i en taxi för att hämta det glömda instrumentet. Vid kvart i nio så började vi spela och mikrofoner kom på plats. (dock inte S1) Folk började anlända i lokalen eftersom det skulle vara ett möte där klockan 9. Vid tio i nio gav vi upp soundchecken, men det hade ändå gått hyfsat. Tiden fram till mötet spenderades med att byta om och allmänt hänga. Två tv-team anlände också och de ville ställa de klassiska frågorna efter konserten.
Why did you decide to study Vietnamese traditional music?
What do you like with the music?
Och ett par frågor till i samma stil
Har blivit ganska bra på att ge snabba svår på dessa enkla frågor.
Konserten gick i alla fall bra. Det var kul och gick grymt fort.
Efter konserten åt vi lunch med en svensk kvinna som bott i Vietnam under många år. Mycket trevligt och hon gav svar på en hel del språkliga frågor.
På kvällen åt vi middag med våra medmusiker från Ca tru-klubben. Även det var mycket trevligt. Sorgligt att vi snart ska lämna dem.

Six tones

My och Thuy är i Sverige och turnerar med Six tones. Se dem!

28 Mars Nybrokajen 11, 15:00
30 Mars Babel, Spångatan 38 19:30
31 Mars Huset, Aalborg, Danmark 19:30
1 April Göteborg, Atalante, 19:30
2 April Norrköping, Konsthallen 19:00
4 April Konsert Härnösand, Folkhögskolan 15:00

Konsert

Imorgon är det konsert och det ska bli osedvanligt spännande. Vi har haft osedvanligt mycket kontroll över konserten jämfört med tidigare konserter på Konservatoriet. Samtidigt känns det som att vi inte har en aning om vad som kommer att hända. Det är så många olika musiker inblandade och alla har inte träffat varandra ännu. Le Pho, som är ny chef för den traditionella avdelningen, är på något vis ansvarig för konserten och man vet aldrig vad han kommer att hitta på. Vad vi vet är att han har bjudit in alla studenterna (250 stycken) till möte i konsertlokalen imorgon klockan 9.00. Vår konsert börjar 10.30 och tanken är att alla studenterna ska stanna kvar och lyssna på oss. Detta resulterar i att vi har en timme till förberedelser i lokalen, 8-9. Då ska det soundcheckas och vi har 5 olika konstellationer som ska spela. Jag kan dessutom sätta 50 000 dong att det inte kommer att finnas någon ljudtekniker där klockan 8.00.
När vi repade idag så började jag blanda ihop alla texterna. Det ska jag inte göra imorgon.
Som vanligt kommer konserten att besökas av VTV. Förhoppningsvis är de inte för närgångna för då finns det risk för att Esbjörn blir riktigt farlig. Återkommer...

Sur

Nu kom städerskan in och var skitsur. Jag mailade husets ägare i morse och påpekade att det var mer än två veckor sedan mina lakan byttes och enligt uppgift ska vi få nya varannan vecka. Det påstås att vietnameser inte gärna visar känslor och tappar ansiktet. Det är inte sant.

De senaste dagarna

I torsdags så var jag och klippte håret vilket verkligen behövdes. Jag var och klippte mig en gång i januari men klippningen var tämligen meningslös. Den här gången frågade jag våra vänner och vietnam-veteraner Barley och Katie om råd och de kände till en frisör som kunde hantera västerländskt hår. Klippningen innefattade en halvtimmes hårtvätt/huvudmassage, sedan svepte frisören in och klippte mitt hår under koncentrerad tystnad. Två personer tittade andäktigt på och på en given signal så reste de sig. Frisören samt ena åskådaren högg en varsin fön och borste och den tredje höll i frisörens sladd. De fönade en varsin sida av huvudet och sen finputsade frisören håret och jag var redo att ge mig ut i världen som en ny människa.
Jag tog en taxi hem till Barley och Katie där jag och Barley hade vårt första Ca tru rep. Det var spännande. Ca tru är en infekterad värld av olika skolor som är väldigt lika varandra stilmässigt men som ändå skiljer sig tillräckligt mycket för att de olika grupperingarna ska tycka att deras egen stil är den bästa. Barley och jag har lärt oss i olika skolor, så man kan kalla det för ett multipelt kulturmöte där två musiker från England och Sverige möttes i Vietnam och försökte sammanföra två ideal. Det var spännande och ibland gick det bra. Det bestämdes i alla fall att vi ska framföra Bac Phan tillsammans på konserten på onsdag.
På kvällen åt Katie, Barley, Esbjörn och jag middag på en indisk restaurang. Det var fantastiskt gott! Större delen av min kost den senaste en och halva veckan har bestått av koreanska snabbnudlar med svampsmak. Jag har varit så otroligt trött på den vietnamesiska maten och dessutom inte kunnat äta tofu sen sist jag var sjukt, så det har inte funnits så matutbudet har sjunkit drastiskt. Det var därför helt fantastiskt att få äta kryddstarka röror, nanbröd och basmatiris. Därefter begav vi oss till Sunsetbar som ligger på West Lake och tillhör något av lyxhotellen där. De hade sköna soffor utomhus där man kunde sitta blicka ut över sjön och det var nästan tyst. Helt enkelt en mycket trevlig kväll som gav en känsla av att staden Hanoi kanske inte är så hemsk när allting kommer omkring.

I fredags hade jag rytmiklektion på Konservatoriet. Därefter var jag helt slut. Det är någonting med rytmikmetodiklektionerna med de 5 teorilärarna som helt tar musten ur mig. Vi skulle äta middag med Guillome och hans fästmö (som jag inte kommer ihåg vad hon heter) på kvällen, men jag orkade inte. Framåt halv åtta piggnade jag till och begav mig till restaurangen. Vi tog en taxi* till Konservatoriet där Mats Pålsson och Hans Rondin hade konsert (piano/cello). Det var otroligt bra och gav lite energi.
*Den körde fel väg och jag ångrade bittert att jag inte pekat när den borde svängt vänster. Vi kom 10 minuter för sent och för första gången var vi med om att konserten faktiskt hade börjat i tid. Dessutom var det fullt med folk och vi var tvungna att smita in och sätta oss längst fram när Mats Rondin spelade Bach i den förvånansvärt tysta lokalen.

Igår följde jag med Chau Anh, en av teorilärarna, till en privat kulturskola där hon jobbar. Jag hade en rytmikstund med hennes körbarn. Det var mycket roligt och fungerade förvånansvärt bra. Den svenska skolan och den vietnamesiska är inte särskilt lika och ändå tyckte jag att barnen reagerade likadant på övningar vi gjorde som de barn jag mött i Sverige.
På eftermiddagen repade vi med Mai, Linh, Thuy, Nhat, Chi och Hue inför konserten. Det gick bitvis bra och var tidvis frustrerande. Jag blev förvånad över att de spelade Cheo-låtarna betydligt ”renare” än vad jag lärt mig dem. Även dessa hårt drillad elever till Hue har helt klart påverkats av Konservatoriets sätt att behandla den traditionella musiken.
Höjdpunkten var när Esbjörn sa att Nhat borde spela Sona. Hon sken upp och nästan ryckte åt sig instrumentet och hon hade helt klart fallenhet för det. Det lät.
På kvällen var vi på pub i Svenska Campen vid ambassaden. Mycket trevligt. Vi blev kvar till klockan två.
Nu är det söndag. Klockan är 11.03 och om en stund ska vi hoppa in i en taxi och åka hem till Quang och äta lunch.

Media

P2-programmet Folke, hade i söndags en specialare om asiatisk musik. Esbjörn blev intervjuad. Lyssna på programmet på Folkes hemsida

Den som är sugen på en språklig utmaning kan lämpligtvis läsa den här artikeln

Sköldpaddan

I sjön Hoan Kiem så bor en legendarisk sköldpadda som få mänskliga ögon har skådats. Igår när vi åkte förbi sjön så såg vi att det var stor uppståndelse kring något som pågick på sjön. Vi tänkte att det måste vara sköldpaddan som hade bestämt sig för att göra ett av sina sällsynta besök över vattenytan, men idiotiskt nog så kastade vi oss inte ur taxin.
Och visst var det sköldpaddan!
Se själva!
Läs om legenden

Upplopp

Det börjar närma sig upploppet på vår resa. Det är tre veckor kvar innan vi får uppleva frisk luft och tystnad igen och moln. Jag kom precis att tänka på att jag inte sett moln på tre månader. Med moln menar jag klassiska molnformade änglamoln. Här är himlen grå och ibland blå men det går inte att urskilja några molnkonturer.
I morse påbörjade jag processen med att lära mig min andra Ca tru-låt, Hat Noi. Thuy och Linh kom klockan 9.00 och jag hann lära mig fyra fraserna. Det gick bra, betydligt enklare att lära sig låt nummer två. Nu har det också blivit så naturligt att spela Phach när jag sjunger så att jag lär mig båda sakerna på en gång. Jag upplever det inte längre som två olika saker vilket är intressant eftersom mitt första intryck av musiken var att det lät som att de olika instrumenten inte hörde ihop överhuvudtaget.
Just nu sitter jag på Highlans Coffee och kisar ut över Hoan Kiem. Det har varit extremt hög luftfuktighet den senaste tiden och en massa saker på rummet har börjat mögla. Igår slog det plötsligt om. Det började blåsa rejält och idag är luften klar och solen har kommit fram och värmer som en majsol. Nu ska jag iväg till Konservatoriet och har rytmiklektion med Ca tru-klubben. Förhoppningsvis får vi ihop en rörelseform att ha med på konserten den 25 mars. Vi får se.

Oförklarlig vietnamesisk sjukdom

Igår morse vaknade jag och kände mig pigg. Jag tog en taxi till Ngoan och det gick osedvanligt bra att sjunga och sen plötsligt kändes det som att jag inte hade ätit på flera dagar. Jag stoppade i mig några ”nötstänger”, men det blev inte bättre. Lunchen fick mig att piggna till i ett par minuter, men sen insåg jag att jag troligtvis hade feber och jag åkte hem. Jag däckade i sängen men försökte väcka kroppen till liv några timmar senare eftersom Hue skulle komma och repa med mig inför konserten på lördag. Jag lyckades inte vakna till liv och jag har blivit kvar i sängen hela dagen idag också. Det är ju alltid dålig timing att bli sjuk. Den här gången var det dålig timing i form av att Esbjörn befinner sig på vietnams sydspets och det fanns därmed ingen som kunde handla en bit bröd till mig. Jag ringde därför Hai Van. Jag hann inte säga så mycket men hon pratade om att hon skulle se till att någon från huset kom och såg till mig och att hon skulle komma senare. Som tur väl var kom det inte någon från huset. Var inte helt sugen på att försöka kommunicera på vietnamesiska angående min hälsa med någon jag inte känner. Istället kom Viet Anh, en av lärarna som jag har lektion med på fredagar. Hon gjorde en diagnos av min sjukdom och stack iväg och köpte ingefärste och bröd. Sen pratade vi med Hai Van och hon trodde inte att jag skulle behöva besöka någon läkare. Det hade jag också kunnat tala om för henne. Någon timme senare så ser jag hur någon försöker öppna dörren. ”Nej, nu kommer de och ska städa” tänker jag och hoppas innerligt att de ska gå. Det är ingen som sätter nyckeln i låset och jag slappnar av igen. Då ringer Hue. Det är två av hennes studenter, Thuy och Mai, som står utanför dörren. Jag öppnar och släpper in dem. De har med sig frukt, en stor burk torrmjölk och ”custard cakes”. De blir kvar en stund och frågar om de kan hjälpa mig med något, men jag vill bara ligga på sängen och få tiden att gå fort. Frukten var i alla fall god. Jag har knaprat i mig lite. Och väldigt fint att de kom. Det här var en ansträngning att skriva. Imorgon tänkte jag vara frisk.

Forskning

Jag har kommit fram till vilken av mina vietnamesiska aktiviteter jag ska skriva om när jag kommer hem. Det blir ett egositiskt projekt. Jag tänkte att jag ska göra aktionsforskning på min egen process med att lära mig Cheo och Ca tru fram till den konsert som Esbjörn och jag ska ha i slutet av mars. Jag har gjort anteckningar efter de lektioner jag haft hittills och inringat mitt problem.
Det som är svårt är inte att lära sig melodierna utan att hitta en teknik som funkar. Till skillnad mot de som börjar spela etnomusik på etnomusikinstrument så tar jag med mig ett instrument som jag använt i en annan kulturell kontext. Jag har haft sånglektioner för olika lärare under sju års tid. När jag nu ska lära mig att musicera i en annan musikalisk kontext med andra ideal så måste jag anpassa min teknik så att det låter rätt. Musiken sitter inte i att sjunga rätt melodi utan i att låta rätt. Eftersom jag är tränad i att tänka kring hur jag använder rösten så testar jag hela tiden olika metoder för att hitta ett sätt att sjunga på som både låter rätt och känns rätt. Mitt mål är att jag ska hitta konkreta metoder för att hantera olika stilar och att jag på konserten ska kunna applicera mina metoder och vara nöjd med resultatet.
Jag tänkte också få in lite tankar kring sångundervisningens kontextberoende. En sånglektion på Musikhögskolan i Malmö inleds vanligtvis med uppvärmning och mental förberedelse för att kunna sjunga. Man står upp, befinner sig i tryggheten i ett ljudisolerat rum och undervisningen strävar efter att möta rösten där den befinner sig - sopran eller alt, pigg/trött... Det jag upplevt här är precis motsatsen. Ingen ljudisolering, ingen förberedelse, flera personer i rummet och rösten ska anpassas för stilen och inte tvärtom. Det finns troligtvis ett par nackdelar med den metoden och också med den "svenska" metoden. För mig har den överdrivna tryggheten under sånglektioner i Sverige lett till att jag inte tror att jag kan sjunga i situationer som inte är lika snälla. Kanske sångpedagogernas goda vilja i praktiken har gjort mig en björntjänst. Jag upplever själv att mina sångfärdigheter är främst psykiska. De fysiska förutsättningarna finns där och fungerar i situationer där jag tror att jag kan sjunga och tvärtom så fungerar de inte i situationer då jag inte tror att jag kan sjunga. Förutom att hitta metoder som fungerar för de olika stilarna måste jag övertyga mig själv om att de här metoderna fungerar i alla situationer.