Idag är allting tråkigt. Dagens höjdpunkt var när jag tog ett varv runt Leninparken med musik i öronen; inga tutor, inga ”motobike”, inga ”hello”. Resten av dagen har spenderats på rummet och jag har varit ganska duktig med att göra massa nyttiga saker, men inget är kul. Skulle vilja gå härifrån men jag vill absolut inte gå ut på Hanois gator.
När vi skulle laga lunch så fungerade inte lamporna i köket och alla grytor var fulla med matrester. Vi ringde och klagade hos husägaren och lagade mat med ficklampor. Nu har de ringt tillbaka och sagt att vi inte längre får använda grytor och tallrikar från köket. Perfekt.
Saturday, 31 January 2009
Thursday, 29 January 2009
Att gå... vad är det?
I Vietnam går man inte. Varför gå när man kan köra motorcykel? Att gå är här lika konstigt som att inte äta kött, alltså någonting helt otänkbart.
Två dar på landet
Vi dricker kaffe och surfar på la Salsa, ett fik i Hanois gamla kvarter. Solen har kikat fram idag och livet känns genast lite trevligare. Det är fortfarande Tet-ledigt här även om trafiken och kommersen har börjat komma igång igen.
Tisdag till onsdags spenderade vi på landet hos vår vän Quangs familj. Han kommer från en by som ligger cika 2 timmar med buss från Hanoi. Vi tog bussen dit vid lunchtid i tisdags och kom tillbaka hit i onsdags vid sextiden på kvällen och då var vi helt slut. Det var väldigt fint att få komma hem till Quangs familj och by, men extremt krävande, rent mentalt. De bor i ett litet hus med två rum och ett kök som vi aldrig såg. De har två små trädgårdar med olika frukt- och bonsaiträd, Quangs pappa odlar bosai. De har också en damm där de odlar fisk. Alla familjer i byn har en damm. Där bor Quangs mamma, Quangs bror och hans fru och dotter... Tror jag, det är inte helt lätt med kommunikationen. Quangs pappa arbetar i Hanoi och bor med.
När vi kom dit så var det en massa släkt där och vi satte oss ner på mattan och fick våra obligatoriska små koppar med grönt te som ständigt fylls på. Och sen fick vi höra att vi är väldigt långa. Nehä! Och vackra och väldigt konstiga för att vi inte äter kött. Quang tog med oss på lite strosande i byn och vi hälsade på ett par vänner till familjen, fick mer grönt te, fick höra hur vackra vi är och blev inbjudna på middag som vi artigt fick tacka nej till. Vi åt middag med familjen, vilket var en plåga för mig med hänvisning till föregående inlägg. Sen strosade vi runt lite till och hamnade hemma hos Quangs farbror där vi sjöng Karaoke och drack grönt te. Efter en stund kom det ett gäng ungdomar som ställde tusen frågor och Quang fick agera översättare. Esbjörn misslyckades med att svara rätt på frågan om vad han tycker om vietnamesiska tjejer. Själv skyller han på att han inte ännu lärt sig att allt i Vietnam handlar om yta.
Efter Karaoke och förhör var vi rätt trötta och gick hem och la oss. Jag delade säng med Quangs mamma och Esbjörn delade golv med Quang och Quangs pappa. Dagen efter forstatte på ungefär samma sätt. Det kom en massa olika människor, grönt te...
Men oväntat nog så tog Quang med oss på en långpromenad i svenska mått. Vi började med att besöka deras familjetempel. Han tillhör familjen Ngo som kommer från den byn och de har ett gemensamt tempel. Sen gick vi vidare ut på riktiga landsbygden längre ifrån huvudvägen. Där var riktigt fint. Allting är väldigt platt och stigarna, eller de små vägarna, är upphöjda ur de blöta fälten. Alla hus har tillhörande trädgårdar med träd (däremot inget gräs) och dammar. Vi såg ganska många vattenbufflar och några hundar. Vart vi än kom så ropade folk Thay, vilket betyder utlänningar från väst och cao, vilket betyder lång och, som överallt annars, Hello, vilket är det enda ord som alla tycks kunna och dessutom vågar säga, och så skrattar de. Det hela är rätt krävande. Till sist kom vi fram till Quangs moster. Hon och hennes man bodde betyligt enklare än Quangs familj. De hade betonggolv och en planksäng med en matta på. De var mycket glada över att vi kom men hon blev helt förfärad när hon hörde att vi hade gått dit och skällde ut Quang. Han var tvungen att gång på gång förklara att vi tyckte om att gå och att vi i Sverige går hela tiden. Det tycks vara en av de svåraste sakerna att förstå för vietnameser generellt. När hon dessutom fick hör att vi inte äter kött så blev hon nog rädd att vi skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst. Vi satt där och drack te och fick svara på frågor i ungefär en halvtimme. Innan vi gick fick vi lova att vi skulle bjuda mostern på våra bröllop. Sen gick vi hem till en annan bekant och fick besvara samma frågor. När vi kom tillbaka till Quang hade klockan hunnit bli halv tre och vi åt lite lunch, men jag hade svårt för att få ner någonting. Därefter var det dags att åka hem och jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta så mycket till Hanoi. Vi satt i rummet och väntade på att det skulle bli dags att gå till bussen och i andra ändan av rummet så satt det en massa vietnameser och stirrade på oss. Jag trodde jag skulle bli galen.
Den första bussen som kom var full, men en stund senare kom det en som vi fick plats på. Det är onekligen väldigt tröttsamt att vara ett objekt. Jag kan ställa upp på att vara intressant utlänning ett tag, men till sist vill jag bara skrika och springa därifrån. Vart vi än gick i byn så stirrade folk och pekade och fnissade. De människor som vi besökte ville alla bjuda oss på middag och de tyckte vi var så vackra och bla bla bla, men det har ju ingenting med oss att göra, utan västerlänningar som fenomen. Det är också intressant hur det i Sverige är oartigt att peka på någon och säga utlänning medan det i Vietam är helt normalt. När jag kommer hem och får lite perspektiv på tillvaron kan jag kanske troligtvis se det med andra glasögon, men här gör det mig galen. Min spontana reaktion är att jag blir förbannad.
Tisdag till onsdags spenderade vi på landet hos vår vän Quangs familj. Han kommer från en by som ligger cika 2 timmar med buss från Hanoi. Vi tog bussen dit vid lunchtid i tisdags och kom tillbaka hit i onsdags vid sextiden på kvällen och då var vi helt slut. Det var väldigt fint att få komma hem till Quangs familj och by, men extremt krävande, rent mentalt. De bor i ett litet hus med två rum och ett kök som vi aldrig såg. De har två små trädgårdar med olika frukt- och bonsaiträd, Quangs pappa odlar bosai. De har också en damm där de odlar fisk. Alla familjer i byn har en damm. Där bor Quangs mamma, Quangs bror och hans fru och dotter... Tror jag, det är inte helt lätt med kommunikationen. Quangs pappa arbetar i Hanoi och bor med.
När vi kom dit så var det en massa släkt där och vi satte oss ner på mattan och fick våra obligatoriska små koppar med grönt te som ständigt fylls på. Och sen fick vi höra att vi är väldigt långa. Nehä! Och vackra och väldigt konstiga för att vi inte äter kött. Quang tog med oss på lite strosande i byn och vi hälsade på ett par vänner till familjen, fick mer grönt te, fick höra hur vackra vi är och blev inbjudna på middag som vi artigt fick tacka nej till. Vi åt middag med familjen, vilket var en plåga för mig med hänvisning till föregående inlägg. Sen strosade vi runt lite till och hamnade hemma hos Quangs farbror där vi sjöng Karaoke och drack grönt te. Efter en stund kom det ett gäng ungdomar som ställde tusen frågor och Quang fick agera översättare. Esbjörn misslyckades med att svara rätt på frågan om vad han tycker om vietnamesiska tjejer. Själv skyller han på att han inte ännu lärt sig att allt i Vietnam handlar om yta.
Efter Karaoke och förhör var vi rätt trötta och gick hem och la oss. Jag delade säng med Quangs mamma och Esbjörn delade golv med Quang och Quangs pappa. Dagen efter forstatte på ungefär samma sätt. Det kom en massa olika människor, grönt te...
Men oväntat nog så tog Quang med oss på en långpromenad i svenska mått. Vi började med att besöka deras familjetempel. Han tillhör familjen Ngo som kommer från den byn och de har ett gemensamt tempel. Sen gick vi vidare ut på riktiga landsbygden längre ifrån huvudvägen. Där var riktigt fint. Allting är väldigt platt och stigarna, eller de små vägarna, är upphöjda ur de blöta fälten. Alla hus har tillhörande trädgårdar med träd (däremot inget gräs) och dammar. Vi såg ganska många vattenbufflar och några hundar. Vart vi än kom så ropade folk Thay, vilket betyder utlänningar från väst och cao, vilket betyder lång och, som överallt annars, Hello, vilket är det enda ord som alla tycks kunna och dessutom vågar säga, och så skrattar de. Det hela är rätt krävande. Till sist kom vi fram till Quangs moster. Hon och hennes man bodde betyligt enklare än Quangs familj. De hade betonggolv och en planksäng med en matta på. De var mycket glada över att vi kom men hon blev helt förfärad när hon hörde att vi hade gått dit och skällde ut Quang. Han var tvungen att gång på gång förklara att vi tyckte om att gå och att vi i Sverige går hela tiden. Det tycks vara en av de svåraste sakerna att förstå för vietnameser generellt. När hon dessutom fick hör att vi inte äter kött så blev hon nog rädd att vi skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst. Vi satt där och drack te och fick svara på frågor i ungefär en halvtimme. Innan vi gick fick vi lova att vi skulle bjuda mostern på våra bröllop. Sen gick vi hem till en annan bekant och fick besvara samma frågor. När vi kom tillbaka till Quang hade klockan hunnit bli halv tre och vi åt lite lunch, men jag hade svårt för att få ner någonting. Därefter var det dags att åka hem och jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta så mycket till Hanoi. Vi satt i rummet och väntade på att det skulle bli dags att gå till bussen och i andra ändan av rummet så satt det en massa vietnameser och stirrade på oss. Jag trodde jag skulle bli galen.
Den första bussen som kom var full, men en stund senare kom det en som vi fick plats på. Det är onekligen väldigt tröttsamt att vara ett objekt. Jag kan ställa upp på att vara intressant utlänning ett tag, men till sist vill jag bara skrika och springa därifrån. Vart vi än gick i byn så stirrade folk och pekade och fnissade. De människor som vi besökte ville alla bjuda oss på middag och de tyckte vi var så vackra och bla bla bla, men det har ju ingenting med oss att göra, utan västerlänningar som fenomen. Det är också intressant hur det i Sverige är oartigt att peka på någon och säga utlänning medan det i Vietam är helt normalt. När jag kommer hem och får lite perspektiv på tillvaron kan jag kanske troligtvis se det med andra glasögon, men här gör det mig galen. Min spontana reaktion är att jag blir förbannad.
Vietnamesisk mat
Jag vill aldrig mer känna lukten av eller för den delen se vietnamesisk mat. Matförgiftningen har verkligen satt sina spår och de senaste dagarna har jag försökt att undvika att komma i närheten av det vietnamesiska köket. Idag har det gått bra. Vi var bjudna hem till Tet-lunch hos My men jag sa att jag inte mådde så bra, vilket ju är delvis sant, och gick istället till affären och köpte spagetti och pastasås som var tillverkad i USA, men den var god.
Jag tillåter mig själv att verbalt spy över den vietnamesiska maten i ytterligare några rader. Du behöver ju inte läsa om du inte vill. För det första består allting av kött eller grönsaker med kött, men det är ju ett kapitel för sig. För det andra luktar allting kokt kött. När man närmar sig ett kök där det lagas mat så brukar det lukta gott av vitlök och peppar och andra kryddor men inte i Vietnam. Det används nästan inga kryddor och alldeles för lite salt och ingen syra. Maten är grå och luktar unket. Det mesta serveras i soppform som ser ut som något som Una brukar koka till katten när den har problem med njurarna. Det är en härlig blandning av olika djurdelar och risnudlar. Ja, det är så långt jag kan beskriva utan få för mycket spykänslor. Sällan har jag varit så glad över att behöva tacka nej till alla läckra kötträtter som erbjuds. Vietnameserna tycker så synd om mig och jag tycker synd om dem.
Det finns ju god mat också. Återkommer till den när jag är redo.
Jag tillåter mig själv att verbalt spy över den vietnamesiska maten i ytterligare några rader. Du behöver ju inte läsa om du inte vill. För det första består allting av kött eller grönsaker med kött, men det är ju ett kapitel för sig. För det andra luktar allting kokt kött. När man närmar sig ett kök där det lagas mat så brukar det lukta gott av vitlök och peppar och andra kryddor men inte i Vietnam. Det används nästan inga kryddor och alldeles för lite salt och ingen syra. Maten är grå och luktar unket. Det mesta serveras i soppform som ser ut som något som Una brukar koka till katten när den har problem med njurarna. Det är en härlig blandning av olika djurdelar och risnudlar. Ja, det är så långt jag kan beskriva utan få för mycket spykänslor. Sällan har jag varit så glad över att behöva tacka nej till alla läckra kötträtter som erbjuds. Vietnameserna tycker så synd om mig och jag tycker synd om dem.
Det finns ju god mat också. Återkommer till den när jag är redo.
Monday, 26 January 2009
Matförgiftning
Den här första dagen på det nya året enligt vietnamesisk kalender har jag spenderat i säng i sviterna efter gårdagens matförgiftning. Igår var vi hemma hos Hai Van på Tet-lunch och när vi kom hem så mådde jag illa. Spydde fram till 2 på natten och sen har jag varit rätt mör. Mycket tacksam för att rummet har en tv med filmkanaler. Den har gått i ett sedan igår eftermiddag. Så fort jag stänger av tvn så kommer jag att tänka på den obehagliga maten.
Thursday, 22 January 2009
Vecka 4 - torsdag
Sitter i sängen och pysslar och tittar på Cheo på VTV4. Det är dramatiskt, många Ojzaioj! (Åh, Herre Gud)
Sunday, 18 January 2009
Vecka 3 - Söndag
Dagen inleddes med en jakt efter ett café med gott kaffe och internetanslutning. Efter en lång vandring i gamla stan så hittade vi ett fik som verkade lovande. Mitt kaffe var tyvärr odrickabart äckligt men vi var anslutna till nätet och kunde börja jobba med bloggarna. Av någon anledning så kan vi inte komma åt bloggarna via internetanslutningen hemma på rummen. Det kanske är kulturpolisen som sätter stopp, vem vet. På väg hem så handlade vi lite grönsaker och till lunch blev det wokat med risnudlar. Gott.
Sen gav vi oss ut på jakt efter godare kaffe och bättre internetanslutning och fann det på ett fik mittemot vårt hem. Följ våra utflykter i kaffevärlden på www.coffeinhanoi.blogspot.com
Har pysslat med viktiga saker hela dagen och ändå borde jag ha gjort mycket mer. Är lite orolig för hur tiden ska gå ihop.
Mest användbart ur packningen:
Yogafilm och yogamatta
Handledsvärmare
Försvarets långärmade undertröja
Tesil
Sen gav vi oss ut på jakt efter godare kaffe och bättre internetanslutning och fann det på ett fik mittemot vårt hem. Följ våra utflykter i kaffevärlden på www.coffeinhanoi.blogspot.com
Har pysslat med viktiga saker hela dagen och ändå borde jag ha gjort mycket mer. Är lite orolig för hur tiden ska gå ihop.
Mest användbart ur packningen:
Yogafilm och yogamatta
Handledsvärmare
Försvarets långärmade undertröja
Tesil
Saturday, 17 January 2009
Vecka 3 - 6 dagar på Tran Hung Dao
6 dagar på Tran Hung Dao
I måndags började vårt nya liv i och med att vi flyttade från Heart Hotel på Hang Hanh till vårt nya hem på Tran Hung Dao. Vi har varsit rum på våning 7 i ett sjuvåningshus. Mitt rum, eller det rum där jag sover och har mina saker, har en stor balkong med utsikt över en massa andra hus, men sikten är inte lång. En bit bort försvinner husen i smogen. Här kommer vi troligtvis att bo fram till den 5 april då vi åker tillbaka till Sverige igen.
Igår insåg vi att vi bara hade varit i Vietnam i 10 dagar. Det var en smärre chock. Tidsuppfattningen blir helt rubbad av att resa och vi trodde att vi hade varit borta i ungefär tre veckor. Jag tyckte också att jag hade lärt mig alldeles för lite vietnamesiska under den här tiden och var nära att ge upp, men på 10 dar, tycker jag snarare att jag har lärt mig rätt mycket. Språket är än så länge det roligaste med resan. Det är så häftigt att sitta och plugga in ord och sedan höra dem användas i praktiken. Plötsligt går det att få en uppfattning om vad folk pratar om och jag har till och med lyckats hålla ett par extremt stappliga konversationer. Det är coolt. Vi har en självstudiebok med tillhörande CD-skiva och valet av ord som man får lära sig är en aning märkligt. I de två första kapitlena får man lära sig tre olika ord för mycket men inte att räkna till tre. Den mest oväntade glosan som jag har haft nytta av är nha xuat ban som betyder förlag, vilket fanns med i andra kapitlet.
I övrigt är Hanoi kallt. De senaste dagarna har det blivit lite bättre. De första kvällarna i våra kalla rum var riktigt obehagliga trots många lager kläder.
Hänt i veckan:
Måndag: Vi flyttade. Var hemma hos Hue och träffade Ca tru klubben.Vinkade adjö till Sara och Helena.
Tisdag: Gjorde listor på vad vi behövde till våra rum och spenderade dagen med att försöka inhandla dessa föremål. Svårast var att hitta var handdukar. Insåg att vi bodde mitt emot den vegetariska restaurang som vi brukar besök någon gång under varje resa till Hanoi. Kommer att ha ätit där läskigt många gånger innan vi far hem. Formulerade våra planer för resten av tiden här. Skrev snälla saker om varandra. Tog tag i ett par skoluppgifter som släpat efter.
Onsdag: Lagade för första gången lunch i köket på 4:e våningen. Det blev nudelsoppa med kålrabbi. Helt klart ätbart.
Träffade Hai Van på skolan och berättade om våra planer. Hon fixar allt. Hon upplyste oss också om att vi är hennes ansvar under vår vistelse i Hanoi. Allt vi gör måste gå via henne och godkännas av kuluturpolisen. Om hon får ett telefonsamtal mitt i natten så ska hon veta vart vi är ananars blir det problem för henne. Det här är en sida av landet som vi kanske inte rikigt har sett förut så det var en aning överraskande att höra, samtidigt som jag kände mig lite dum för att jag inte insett att det var så det var. Detta innebär bland annat att de människor som bjudit hem oss under Tet (nyår), måste prata med Hai Van för få inbjudan godkänd.
Torsdag: Pluggade vietnamesiska. Fick infravärmelampor till rummen, grymt skönt.
På kvällen åt vi middag med Ingrid på den vegetariska restaurangen och sedan satt vi i mitt rum och drack vin och åt frukt. Mycket trevligt.
Fredag: På förmiddagen träffade vi Ca tru klubben tillsammans med en journalist och en fotgograf. De håller på med en dokumentär om Ca tru som ska sändas under tet. Hue hade bett oss att komma och vara med och vi fick spela Loi Lo och blev intervjuade.
Fredagen var också dagen då jag för första gången provade att säga: jag äter som en buddhist. Tidigare har jag försökt med: jag är vegetarian, jag äter inte kött, fisk eller fågel, jag äter inga djur, jag äter bara grönsaker. Inget har fungerat. Jag äter som en buddhist fungerade däremot direkt. Hue utbrast: really! Och så tog hon med oss till en vegetarisk restaurang ett par kvarter bort.
Lördag: Vi följde med Ca tru klubben och tv-teamet till Hues mästare i en by utanför Hanoi. (Hai Van hade gett sitt godkännande.) Hon bodde i ett mycket gammalt hus av putsat tegel med vackra takstommar i trä och tegelplattor på taket. Hon hade också en liten gårdsplan med en brunn och en damm och några bananträd. Allt var lugnt och tyst och solen sken och värmde som en svensk sol i början av maj. Det var helt enkelt rätt trevligt. Där satt vi på mattan på hennes golv och drack te och lyssnade på när hon berättade om Ca tru. (Vi förstod inte jättemycket.)
På eftermiddgen hängde vi åter på Ca tru klubben och tv-teamet. Den här gången för att träffa Tran Van Khe som är välciterad doktor i musikvetenskap. Han har levt sitt liv i Frankrike men berättade att nu efter pensionen var glad att få möjlighet att spendera en stor del av sin tid i Vietnam för att kunna njuta av en massa bra musik. Han berättade också att han alltid passade på att träffa Ca tru klubben när han var i Hanoi och det var uppenbart att han var en stor beundrare av deras musikalitet och deras arbete för Ca tru och traditionell musik i Vietnam.
Efter några timmars lyssnande till hans vietnamesiska visdomsord till Ca tru klubben så var vi helt slut och åkte tillbaka hem, åt på den vegetariska restaurangen och däckade.
Läs mer om Ca Tru Thang Long klick
I måndags började vårt nya liv i och med att vi flyttade från Heart Hotel på Hang Hanh till vårt nya hem på Tran Hung Dao. Vi har varsit rum på våning 7 i ett sjuvåningshus. Mitt rum, eller det rum där jag sover och har mina saker, har en stor balkong med utsikt över en massa andra hus, men sikten är inte lång. En bit bort försvinner husen i smogen. Här kommer vi troligtvis att bo fram till den 5 april då vi åker tillbaka till Sverige igen.
Igår insåg vi att vi bara hade varit i Vietnam i 10 dagar. Det var en smärre chock. Tidsuppfattningen blir helt rubbad av att resa och vi trodde att vi hade varit borta i ungefär tre veckor. Jag tyckte också att jag hade lärt mig alldeles för lite vietnamesiska under den här tiden och var nära att ge upp, men på 10 dar, tycker jag snarare att jag har lärt mig rätt mycket. Språket är än så länge det roligaste med resan. Det är så häftigt att sitta och plugga in ord och sedan höra dem användas i praktiken. Plötsligt går det att få en uppfattning om vad folk pratar om och jag har till och med lyckats hålla ett par extremt stappliga konversationer. Det är coolt. Vi har en självstudiebok med tillhörande CD-skiva och valet av ord som man får lära sig är en aning märkligt. I de två första kapitlena får man lära sig tre olika ord för mycket men inte att räkna till tre. Den mest oväntade glosan som jag har haft nytta av är nha xuat ban som betyder förlag, vilket fanns med i andra kapitlet.
I övrigt är Hanoi kallt. De senaste dagarna har det blivit lite bättre. De första kvällarna i våra kalla rum var riktigt obehagliga trots många lager kläder.
Hänt i veckan:
Måndag: Vi flyttade. Var hemma hos Hue och träffade Ca tru klubben.Vinkade adjö till Sara och Helena.
Tisdag: Gjorde listor på vad vi behövde till våra rum och spenderade dagen med att försöka inhandla dessa föremål. Svårast var att hitta var handdukar. Insåg att vi bodde mitt emot den vegetariska restaurang som vi brukar besök någon gång under varje resa till Hanoi. Kommer att ha ätit där läskigt många gånger innan vi far hem. Formulerade våra planer för resten av tiden här. Skrev snälla saker om varandra. Tog tag i ett par skoluppgifter som släpat efter.
Onsdag: Lagade för första gången lunch i köket på 4:e våningen. Det blev nudelsoppa med kålrabbi. Helt klart ätbart.
Träffade Hai Van på skolan och berättade om våra planer. Hon fixar allt. Hon upplyste oss också om att vi är hennes ansvar under vår vistelse i Hanoi. Allt vi gör måste gå via henne och godkännas av kuluturpolisen. Om hon får ett telefonsamtal mitt i natten så ska hon veta vart vi är ananars blir det problem för henne. Det här är en sida av landet som vi kanske inte rikigt har sett förut så det var en aning överraskande att höra, samtidigt som jag kände mig lite dum för att jag inte insett att det var så det var. Detta innebär bland annat att de människor som bjudit hem oss under Tet (nyår), måste prata med Hai Van för få inbjudan godkänd.
Torsdag: Pluggade vietnamesiska. Fick infravärmelampor till rummen, grymt skönt.
På kvällen åt vi middag med Ingrid på den vegetariska restaurangen och sedan satt vi i mitt rum och drack vin och åt frukt. Mycket trevligt.
Fredag: På förmiddagen träffade vi Ca tru klubben tillsammans med en journalist och en fotgograf. De håller på med en dokumentär om Ca tru som ska sändas under tet. Hue hade bett oss att komma och vara med och vi fick spela Loi Lo och blev intervjuade.
Fredagen var också dagen då jag för första gången provade att säga: jag äter som en buddhist. Tidigare har jag försökt med: jag är vegetarian, jag äter inte kött, fisk eller fågel, jag äter inga djur, jag äter bara grönsaker. Inget har fungerat. Jag äter som en buddhist fungerade däremot direkt. Hue utbrast: really! Och så tog hon med oss till en vegetarisk restaurang ett par kvarter bort.
Lördag: Vi följde med Ca tru klubben och tv-teamet till Hues mästare i en by utanför Hanoi. (Hai Van hade gett sitt godkännande.) Hon bodde i ett mycket gammalt hus av putsat tegel med vackra takstommar i trä och tegelplattor på taket. Hon hade också en liten gårdsplan med en brunn och en damm och några bananträd. Allt var lugnt och tyst och solen sken och värmde som en svensk sol i början av maj. Det var helt enkelt rätt trevligt. Där satt vi på mattan på hennes golv och drack te och lyssnade på när hon berättade om Ca tru. (Vi förstod inte jättemycket.)
På eftermiddgen hängde vi åter på Ca tru klubben och tv-teamet. Den här gången för att träffa Tran Van Khe som är välciterad doktor i musikvetenskap. Han har levt sitt liv i Frankrike men berättade att nu efter pensionen var glad att få möjlighet att spendera en stor del av sin tid i Vietnam för att kunna njuta av en massa bra musik. Han berättade också att han alltid passade på att träffa Ca tru klubben när han var i Hanoi och det var uppenbart att han var en stor beundrare av deras musikalitet och deras arbete för Ca tru och traditionell musik i Vietnam.
Efter några timmars lyssnande till hans vietnamesiska visdomsord till Ca tru klubben så var vi helt slut och åkte tillbaka hem, åt på den vegetariska restaurangen och däckade.
Läs mer om Ca Tru Thang Long klick
Subscribe to:
Posts (Atom)
