Två dar på landet

Vi dricker kaffe och surfar på la Salsa, ett fik i Hanois gamla kvarter. Solen har kikat fram idag och livet känns genast lite trevligare. Det är fortfarande Tet-ledigt här även om trafiken och kommersen har börjat komma igång igen.
Tisdag till onsdags spenderade vi på landet hos vår vän Quangs familj. Han kommer från en by som ligger cika 2 timmar med buss från Hanoi. Vi tog bussen dit vid lunchtid i tisdags och kom tillbaka hit i onsdags vid sextiden på kvällen och då var vi helt slut. Det var väldigt fint att få komma hem till Quangs familj och by, men extremt krävande, rent mentalt. De bor i ett litet hus med två rum och ett kök som vi aldrig såg. De har två små trädgårdar med olika frukt- och bonsaiträd, Quangs pappa odlar bosai. De har också en damm där de odlar fisk. Alla familjer i byn har en damm. Där bor Quangs mamma, Quangs bror och hans fru och dotter... Tror jag, det är inte helt lätt med kommunikationen. Quangs pappa arbetar i Hanoi och bor med.
När vi kom dit så var det en massa släkt där och vi satte oss ner på mattan och fick våra obligatoriska små koppar med grönt te som ständigt fylls på. Och sen fick vi höra att vi är väldigt långa. Nehä! Och vackra och väldigt konstiga för att vi inte äter kött. Quang tog med oss på lite strosande i byn och vi hälsade på ett par vänner till familjen, fick mer grönt te, fick höra hur vackra vi är och blev inbjudna på middag som vi artigt fick tacka nej till. Vi åt middag med familjen, vilket var en plåga för mig med hänvisning till föregående inlägg. Sen strosade vi runt lite till och hamnade hemma hos Quangs farbror där vi sjöng Karaoke och drack grönt te. Efter en stund kom det ett gäng ungdomar som ställde tusen frågor och Quang fick agera översättare. Esbjörn misslyckades med att svara rätt på frågan om vad han tycker om vietnamesiska tjejer. Själv skyller han på att han inte ännu lärt sig att allt i Vietnam handlar om yta.
Efter Karaoke och förhör var vi rätt trötta och gick hem och la oss. Jag delade säng med Quangs mamma och Esbjörn delade golv med Quang och Quangs pappa. Dagen efter forstatte på ungefär samma sätt. Det kom en massa olika människor, grönt te...
Men oväntat nog så tog Quang med oss på en långpromenad i svenska mått. Vi började med att besöka deras familjetempel. Han tillhör familjen Ngo som kommer från den byn och de har ett gemensamt tempel. Sen gick vi vidare ut på riktiga landsbygden längre ifrån huvudvägen. Där var riktigt fint. Allting är väldigt platt och stigarna, eller de små vägarna, är upphöjda ur de blöta fälten. Alla hus har tillhörande trädgårdar med träd (däremot inget gräs) och dammar. Vi såg ganska många vattenbufflar och några hundar. Vart vi än kom så ropade folk Thay, vilket betyder utlänningar från väst och cao, vilket betyder lång och, som överallt annars, Hello, vilket är det enda ord som alla tycks kunna och dessutom vågar säga, och så skrattar de. Det hela är rätt krävande. Till sist kom vi fram till Quangs moster. Hon och hennes man bodde betyligt enklare än Quangs familj. De hade betonggolv och en planksäng med en matta på. De var mycket glada över att vi kom men hon blev helt förfärad när hon hörde att vi hade gått dit och skällde ut Quang. Han var tvungen att gång på gång förklara att vi tyckte om att gå och att vi i Sverige går hela tiden. Det tycks vara en av de svåraste sakerna att förstå för vietnameser generellt. När hon dessutom fick hör att vi inte äter kött så blev hon nog rädd att vi skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst. Vi satt där och drack te och fick svara på frågor i ungefär en halvtimme. Innan vi gick fick vi lova att vi skulle bjuda mostern på våra bröllop. Sen gick vi hem till en annan bekant och fick besvara samma frågor. När vi kom tillbaka till Quang hade klockan hunnit bli halv tre och vi åt lite lunch, men jag hade svårt för att få ner någonting. Därefter var det dags att åka hem och jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta så mycket till Hanoi. Vi satt i rummet och väntade på att det skulle bli dags att gå till bussen och i andra ändan av rummet så satt det en massa vietnameser och stirrade på oss. Jag trodde jag skulle bli galen.
Den första bussen som kom var full, men en stund senare kom det en som vi fick plats på. Det är onekligen väldigt tröttsamt att vara ett objekt. Jag kan ställa upp på att vara intressant utlänning ett tag, men till sist vill jag bara skrika och springa därifrån. Vart vi än gick i byn så stirrade folk och pekade och fnissade. De människor som vi besökte ville alla bjuda oss på middag och de tyckte vi var så vackra och bla bla bla, men det har ju ingenting med oss att göra, utan västerlänningar som fenomen. Det är också intressant hur det i Sverige är oartigt att peka på någon och säga utlänning medan det i Vietam är helt normalt. När jag kommer hem och får lite perspektiv på tillvaron kan jag kanske troligtvis se det med andra glasögon, men här gör det mig galen. Min spontana reaktion är att jag blir förbannad.