Idag har jag haft Cheo-lektion och träffat två trevliga taxichaufförer. På vägen till lektionen så hade jag någon form av språkligt utbyte med chauffören. Föga framgångsrikt, men han sa i alla fall att min vietnamesiska var bra, så det var ju snällt. På andra hållet så åkte jag med en annan chaufför och när jag talat om vart jag kom ifrån så sa han: Sverige. Han talade dock inte svenska, men lite tyska. Så vi konverserade på ett nytt språk kallat tyskvietnamesikengelska. Det gick ganska bra och efter en stund så skulle han sätta på en kassett med Ca tru. Varpå jag utbrister att jag kan sjunga Ca Tru. Jag visar honom vilka låtar jag kan sjunga och det visar sig att han är musiker som kör taxi. Därefter snackar han loss på mer renodlad vietnamesiska. Jag förstod inte så mycket, men det var trevligt. Innan jag steg ur taxin fick jag med mig en kassett med Chau Van och vi bytte visitkort.
Att vara här är splittrande för själen. Ena stunden vill jag bara hem och jag tycker att det känns som en evighet till den 5 april. I nästa stund känns allt gött och jag tänka mig att stanna för evigt.
Saturday, 28 February 2009
Friday, 27 February 2009
Dagens observationer
Idag såg jag en råtta korsa gatan i rusningstrafik. Den överlevde.
Idag såg jag även att min Sven Hedin-necessär har täckts av ett lager mögel. Den ligger numera i soporna.
Idag såg jag även att min Sven Hedin-necessär har täckts av ett lager mögel. Den ligger numera i soporna.
Monday, 23 February 2009
En ledig dag
Idag har jag tagit en ledig dag. Jag inledde med en språngmarsch runt Leninparken, frukost, lite cheo-transkribering och sen gick jag till Moca och käkade lunch och skrev ner vad jag har för olika projekt här. När jag hade satt det på papper så insåg jag att det inte var så konstigt att det kändes en aning stressat. Projekten: Cheo, metodiklektion och pedagogikkurs tar tillsammans fem dagar i veckan i anspråk och jag insåg att projektet med att skriva om Ca tru Thang Long tyvärr inte är realistiskt. Esbjörn och Hue får göra det utan mig. Vad som däremot ska hinnas med är att ha en konsert innan vi åker. Det skulle kännas som en bra avslutning. Förutom alla fasta projekt vill jag också kunna tacka ja till utflykter, konserter och annat trevligt.
Efter dessa insikter så gick jag och letade kläder. Har nästan inte varit inne i en affär sedan vi kom, men det var dags att göra något annat och jag behövde (behöver fortfarande) en del kläder. Hittade inte jättemycket. Det finns mycket billigt skit, som ändå inte är direkt billigare än H&M. Och så finns det en del dyra designaffärer, som har fina saker och som förvisso är billigare än motsvarande affärer i Sverige, men fortfarande för dyra för mig.
Vad som däremot var billigt var den helkroppsmassage som jag utsatte mig för efter min föga framgångsrika shoppingrunda. Ska se till att gå på massage varje vecka, passa på när det är så billigt.
Efter dessa insikter så gick jag och letade kläder. Har nästan inte varit inne i en affär sedan vi kom, men det var dags att göra något annat och jag behövde (behöver fortfarande) en del kläder. Hittade inte jättemycket. Det finns mycket billigt skit, som ändå inte är direkt billigare än H&M. Och så finns det en del dyra designaffärer, som har fina saker och som förvisso är billigare än motsvarande affärer i Sverige, men fortfarande för dyra för mig.
Vad som däremot var billigt var den helkroppsmassage som jag utsatte mig för efter min föga framgångsrika shoppingrunda. Ska se till att gå på massage varje vecka, passa på när det är så billigt.
Tuesday, 17 February 2009
Thang Long Ca Tru Club
Yesterday Hue, Esbjörn and I sat in my room, drinking tea and talking about music and musicians, about teaching traditional music and about the Thang Long Ca Tru Club. The more Esbjörn and I hear about the Club's work, the more fascinated and impressed we get. Yesterday we got to understand that Hue actually has a curriculum for the Club, even if it's not printed. The Club seems to work as a well organized school with explicit goals and plans for the students musical and technical progress that are methodically structured.
We think that this is something that more people should hear about. It could work as a great inspiration for traditional musicians and teachers all around the world to read about the Club and so we decided that the three of us should write an article about the Thang Long Ca Tru Club. This will also be very useful for Hue as she will participate in a conference in Australia in the end of April that will deal with the subject of teaching traditional music.
In the process of understanding how the Club works, Esbjörn and I will also learn to play some Ca tru. I will sing and Esbjörn will play Trong Chau. We started this morning. Hue and three of her students came over and I learnt the first two lines of Bac Phan and Esbjörn got to beat the drum.
The story of how this works out will be published at Vietmusicpaper
We think that this is something that more people should hear about. It could work as a great inspiration for traditional musicians and teachers all around the world to read about the Club and so we decided that the three of us should write an article about the Thang Long Ca Tru Club. This will also be very useful for Hue as she will participate in a conference in Australia in the end of April that will deal with the subject of teaching traditional music.
In the process of understanding how the Club works, Esbjörn and I will also learn to play some Ca tru. I will sing and Esbjörn will play Trong Chau. We started this morning. Hue and three of her students came over and I learnt the first two lines of Bac Phan and Esbjörn got to beat the drum.
The story of how this works out will be published at Vietmusicpaper
Hållning
Eftersom jag är den jag är så vandrar jag runt i det här landet och observerar hur folk rör sig. Generellt sätt så vill jag påstå att folk har väldigt ”god” hållning - lång, rak rygg och nacke. Hemma har nästan alla en tendens till gamnacke, vilket är rätt ovanligt här. Jag har funderat över vad det kan finnas för orsaker till detta och kommit fram till att det troligtvis är bra för hållningsmuskulaturen att åka mycket lätt motorcykel. Jag skulle tro att det har ungefär samma effekt som att rida. Dessutom tror jag att det kan vara bra för rörlighet och hållning att sitta så mycket med benen i kors. Man kan inte säcka ihop på samma sätt. Det finns ingen stolsrygg att hänga på. För det mesta transporterar man sig själv och sina prylar på motorcykel och går man så bär man vanligtvis det man ska ha med sig i plastpåsar. Det finns dock fortfarande en del som bär stora korgar på huvudet och för att det ska gå så måste man ha en väldigt rak och stark rygg och nacke. Det finns också en kulturell aspekt på hur man rör sig. Av någon anledning har det blivit standard att vandra runt rakryggad i det här landet. Hemma sticker man ut om man gör det.
Jag har också lagt märka till att det finns många hjulbenta människor här. Man kan också se hur en hel del människor nästan vaggar fram med utåtvridna höfter, tårna utåt, när de går. Helt ogrundat så tillskriver jag även dessa två fenomen att man spenderar så pass stor del av sin tid sittandes i skräddare.
Jag har också lagt märka till att det finns många hjulbenta människor här. Man kan också se hur en hel del människor nästan vaggar fram med utåtvridna höfter, tårna utåt, när de går. Helt ogrundat så tillskriver jag även dessa två fenomen att man spenderar så pass stor del av sin tid sittandes i skräddare.
Friday, 13 February 2009
Vardag
Veckorna har börjat anta en vardagsaktig karaktär. Vi har fasta punkter i våra scheman och veckorna har därmed fått en karaktär av att innehålla olika typer av dagar. Igår var det fredag och det kändes faktiskt som en fredag. Det har blivit varmt. Igår var det riktigt varmt och till och med vietnameserna var lite chockade, värmen kom plötsligt.
De fasta punkterna i min vecka är onsdagar hemma hos Ngoan, då jag ska lära mig sjunga Cheo och fredag eftermiddagar på konservatoriet då jag har metodiklektion med teorilärarna. Båda aktiviteterna har varit igång i två veckor och det fungerar redan bra och det känns som att det finns en spännande utvecklingspotential. Båda aktiviteterna kräver också mycket förberedelse så övrig tid går till största delen åt till förberedelse. Ibland är det oväntade saker som tar tid. Till min fredagslektion behövde jag ha en sladd (3,5mm tele – RCA) för att kunna koppla in datorn i mixerbordet och så behövde jag en filtklubba. Dessa ting finns i princip alla undervisningsrum på Musikhögskolan i Malmö och jag hade inte en tanke på att de kunde vara svåra att få tag i, så jag skickade iväg ett mail till Hai Van och bad henne fixa det. Skolans tekniker visste vilken typ av sladd jag ville ha men de hade ingen. Det fanns inga filtklubbor som tillhörde skolan och de som gick att köpa skulle enligt uppgift kosta 100 dollar. Jag konstruerade en klubba av fyra ätpinnar, en nylonstrumpa och toapapper och i fredags förmiddag gav jag mig av på sladdjakt. Jag gick till stereogatan och in i en stereoaffär, men de hade inte den aktuella sladden. Däremot skrev expediten att de hade 1,5mm tele – RCA, vilket jag tycker verkar en aning skumt, men jag gick i alla fall vidare. Till sist kom jag till en butik där de sa att de hade sladden och att jag skulle sätta mig ner och vänta så skulle de komma med den. En stund senare kommer de med ett par olika sladdar med adaptrar, men det vara i alla fall tele i den ena änden och RCA i den andra så jag betalade 150 000 dong och gick hem. Väl hemma såg jag att adaptrarna helt enkelt var där för att förlänga sladden. De måste uppfattat det som att jag ville ha 3,5 meter sladd. Så går det när språket är ett hinder snarare än ett hjälpmedel. Sladden fungerade i alla fall och likaså min hemgjorda filtklubba.
De fasta punkterna i min vecka är onsdagar hemma hos Ngoan, då jag ska lära mig sjunga Cheo och fredag eftermiddagar på konservatoriet då jag har metodiklektion med teorilärarna. Båda aktiviteterna har varit igång i två veckor och det fungerar redan bra och det känns som att det finns en spännande utvecklingspotential. Båda aktiviteterna kräver också mycket förberedelse så övrig tid går till största delen åt till förberedelse. Ibland är det oväntade saker som tar tid. Till min fredagslektion behövde jag ha en sladd (3,5mm tele – RCA) för att kunna koppla in datorn i mixerbordet och så behövde jag en filtklubba. Dessa ting finns i princip alla undervisningsrum på Musikhögskolan i Malmö och jag hade inte en tanke på att de kunde vara svåra att få tag i, så jag skickade iväg ett mail till Hai Van och bad henne fixa det. Skolans tekniker visste vilken typ av sladd jag ville ha men de hade ingen. Det fanns inga filtklubbor som tillhörde skolan och de som gick att köpa skulle enligt uppgift kosta 100 dollar. Jag konstruerade en klubba av fyra ätpinnar, en nylonstrumpa och toapapper och i fredags förmiddag gav jag mig av på sladdjakt. Jag gick till stereogatan och in i en stereoaffär, men de hade inte den aktuella sladden. Däremot skrev expediten att de hade 1,5mm tele – RCA, vilket jag tycker verkar en aning skumt, men jag gick i alla fall vidare. Till sist kom jag till en butik där de sa att de hade sladden och att jag skulle sätta mig ner och vänta så skulle de komma med den. En stund senare kommer de med ett par olika sladdar med adaptrar, men det vara i alla fall tele i den ena änden och RCA i den andra så jag betalade 150 000 dong och gick hem. Väl hemma såg jag att adaptrarna helt enkelt var där för att förlänga sladden. De måste uppfattat det som att jag ville ha 3,5 meter sladd. Så går det när språket är ett hinder snarare än ett hjälpmedel. Sladden fungerade i alla fall och likaså min hemgjorda filtklubba.
Thursday, 12 February 2009
städning
Jag hatar att inte få städa mitt eget rum! Plötsligt står det någon där och ska städa när man är mitt uppe i något och så måste man komma på någonting att göra så att man inte är i vägen när de ska städa undan ens skit. Och det är inte heller så att det blir särskilt rent. Det enda de egentligen gör är att de torkar golven. Eller blöter ner dem. Ingen dammsugning. Under min säng kan jag garantera att det aldrig någonsin har städats.
Sunday, 8 February 2009
Finkultur
Något som är väldigt annorlunda och befriande i Vietnam är att det inte finns samma uppdelning mellan fin musik och muzak. I Sverige är det närmast otänkbart att en klassisk violinist med hedern i behåll också skulle kunna sjunga i ett pojkband. Vi har ett väldigt starkt rätt- och feltänkande inom alla genrer och man får passa sig så att man inte uttrycker gillande för fel sak så att man därmed tappar trovärdigheten som musiker eller lyssnare. I Vietnam tycks det däremot inte finnas några sådana regler. Det finns små klickar inom vissa genrer som bara håller på med en sak och som kan uttrycka fördömande som liknar svenskars sätt att uttrycka sig om lägre stående musik, men det är ovanligt. Vår vän Quang är ett tydligt exempel på detta. Han är utbildad på avdelningen för traditionell musik på konservatoriet och spelar dan nhi, vietnamesisk fiol. På hans skiva kan man lyssna till ”traditionell” (vad det nu är) vietnamesisk musik, men också till Mozart på dan nhi och ett smörigt sångarr av en låt som hyllar det vietnamesiska språkets skönhet. Skivan kan ses som hyfsat representativ gällande vad som konservatoriet i Hanoi anser vara traditionell musik något som också verkar stämma överens med vad folk i övrigt anser. Traditionell musik verkar helt enkelt vara musik som spelas på instrument som i någon mån anses vara traditionella. På de vietnamesiska teatrarna kan man hitta musiker som vi i Sverige skulle beteckna som mästare inom en traditionell genre. Musikerna kommer ofta ifrån musikerfamiljer och har utbildats som lärlingar i den aktuella musikkontexten och sällan haft med konservatoriet att göra. Men inte heller dessa musiker tycks ha några större problem med den hegemoniska muzakaktiga musiken. När vi var och såg Tuong-föreställningen i Bac Ninh så inleddes kvällen med fyra smörpoplåtar. Kompet sköttes av ett enmandsband på synth och var i svenska öron synnerligen osmakligt. Efter avslutad popsession gick musikern och satte sig i Tuong-orkestern. Ännu ett tydligt exempel på den vietnamesiska avsaknaden av musikalisk korrekthet.
För våra musikalisk sinnen som är tränade att identifiera rätt och fel så är de vietnamesiska ljudmiljöerna tämligen plågsamma. En nackdelen med den musikaliska bana som Vietnam befinner sig på är att den leder till en smörpopifieringen av all musik. Allt låter likadant och det kommer så småningom inte finnas någon kvar som uppskattar eller utövar den mängd olika traditionella musikstilar som finns i landet. En stor fördel är att det musikaliska snobberiet i princip blir icke-existerande, vilket i sin tur skulle leda leda till fler potentiella utvecklingsmöjligheter för musiken. Som kompositör kan man utgå från hur man vill att det ska låta utan att vara rädd för vad den kritiska publiken ska tänka.
... Fast det är nog ett drömscenario som inte är särskilt välförankrat i verkligheten. Det är nog snarare likriktningen som vinner.
För våra musikalisk sinnen som är tränade att identifiera rätt och fel så är de vietnamesiska ljudmiljöerna tämligen plågsamma. En nackdelen med den musikaliska bana som Vietnam befinner sig på är att den leder till en smörpopifieringen av all musik. Allt låter likadant och det kommer så småningom inte finnas någon kvar som uppskattar eller utövar den mängd olika traditionella musikstilar som finns i landet. En stor fördel är att det musikaliska snobberiet i princip blir icke-existerande, vilket i sin tur skulle leda leda till fler potentiella utvecklingsmöjligheter för musiken. Som kompositör kan man utgå från hur man vill att det ska låta utan att vara rädd för vad den kritiska publiken ska tänka.
... Fast det är nog ett drömscenario som inte är särskilt välförankrat i verkligheten. Det är nog snarare likriktningen som vinner.
Thursday, 5 February 2009
En lång dag
Igår hade jag min första lektion och den händelesrikaste dagen hittills. Klockan 8.20 tog Esbjörn och jag en taxi till det område där Chèo- och tuongteatern ligger. Området ligger en bra bit utanför centrum och det var betydligt lugnare där rent trafikmässigt. Där mötte vi Hai Van och våra lärare och inledde dagen med att dricka en kopp kaffe tillsammans. För bilder och recension av kaffet se: coffeinhanoi.blogspot.com
Min lärare heter Nsut Thanh Ngoan och hon är chef för Chèoteatern. Hon började med att ge oss ett varsitt ex av sin skiva (som jag har) och berättade att hon tänkte att vi båda skulle lära oss de låtarna. Det blir perfekt. Jag kan ingen av låtarna sen innan och så får vi lära oss samma bitar, vilket är praktiskt och trevligt på alla sätt och vis. Efter kaffet så traskade jag och min lärare iväg till teatern och hon inledde med att lära mig en låt som heter Dao lieu. Snygg melodi. Efter ett par timmar gick iväg och åt lunch. Det var lite småstelt. Hon talar en del engelska men det är ganska långt ifrån att man kan konversera obehindrat. Efter lunchen drack vi kaffe och te på ett annat fik och konversationen flöt på bättre. Hon har en mycket bra och ovanlig egenskap för att vara vietnames och det är att hon visar när hon inte förstår. De flesta här ler och säger yes när de inte förstår vilket är en aning komplicerat.
Sen gick vi tillbaka till teatern och repeterade låten. Som vanligt kände jag mig fruktansvärt dum för att jag inte kunde sjunga den utan att hela tiden glömma bort olika delar. Så är det alltid när jag ska lära mig låtar här. Det tar sån tid att få saker att sitta. Musiken och texten är bara olika toner och ljud som följer på varandra. I fortsättningen kommer det troligtvis att kännas lättare. Nu vet jag vilka låtar jag kommer att lära mig och jag kan lyssna på dem och lära mig strukturen innan jag kommer på lektionerna. Jag kommer nu också bara att sjunga en stil och det ger förhoppningsvis bättre förutsättningar för att hitta gemensamma strukturer i melodierna och musikens logik.
Vid halv 3 var jag i alla fall helt slut i huvudet och jag tog en taxi tillbaka hem. Väl hemma hann jag tömma väskan och stoppa ner myggmedlet innan det var dags att bege sig till tuongteatern i stan. Vi skulle få föja med teaterkompniet på en Tuongföreställning i Bac Ninh. Dock hade det blivit lite missförstånd, bussen gick inte förrän klockan 6, så vi hann dricka juice, läsa till pedagogikkursen och se turist-tuong-föreställningen innan det var dags att hoppa in i turnébussen.
Utan för byhuset i en liten håla på landet hade teatern riggat upp en stor scen med stora tygridåer som fladdrade i vinden. Där var fullt med folk, unga som gamla. Föreställningen började klockan 8 med två popsångerskor som sjöng två låtar var till en enmansorkester. Det var dan bauisten i Tuong-orkestern som skötte kompet. Det var lite imponerande att se och höra något som lika väl skulle kunna vara en inspelad bakgrund, framföras live. Annars var det rätt meningslöst.
Sen satte i alla fall föreställningen igång och det var helt klart en show. Tuong är en variant av pekingoperan med imponerande kostymer, masker, häftig musik och imponerande, stilistiska rörelsemönster. Det blev dock en aning långt för oss som inte förstår vietnamesiska, som inte är så bra på att sitta i flera timmar på klinkers och som dessutom hade haft en rätt lång dag redan. Föreställningen slutade vid elva och sen skulle hela scenen riggas ner igen. Jag trodde jag skulle dö av trötthet. Nej, det trodde jag inte, men jag ville hemskt gärna sova. Som tur väl så syntes detta på oss och vi fick skjuts hem av mannen i silverkostymen. Denne mycket intressante man hade gick före och under föreställningen runt med en trådlös mick. Då och då ropade han ut ett meddelande och detta alltså även när spelet pågick på scen. Meddelandet skulle kunna ha varit: ”Vill ägaren till en grön volvo med registreringsnummer...” eller kanske: ”Vinnare i första dragningen är ägaren till lott med nummer...”
Väl hemma så däckade helt oväntat i sängen och jag har känt mig rätt däcka hela dagen idag också. Idag har vi varit på en konsert med 20 kotospelare på konservatoriet. Eller vi trodde att vi skulle på det. När vi kom dit visade det sig vara en ensemble med 19 pensionärer som spelade på ”pianokoto” - en sträng som man slår an med höger hand och sedan har den tangenter som man trycker på med vänster hand för att få olika tonhöjder. Med rosapaljettröjor och inspelad bakgrundsmusik på diskett så körde de ”do re mi” från Sound of Music, vi konstaterade att det var kul att de höll på och sen gick vi.
Idag fick jag i alla fall reda på att jag ska träffa musiklärarna imorgon klockan två. Ska bli spännande.
Min lärare heter Nsut Thanh Ngoan och hon är chef för Chèoteatern. Hon började med att ge oss ett varsitt ex av sin skiva (som jag har) och berättade att hon tänkte att vi båda skulle lära oss de låtarna. Det blir perfekt. Jag kan ingen av låtarna sen innan och så får vi lära oss samma bitar, vilket är praktiskt och trevligt på alla sätt och vis. Efter kaffet så traskade jag och min lärare iväg till teatern och hon inledde med att lära mig en låt som heter Dao lieu. Snygg melodi. Efter ett par timmar gick iväg och åt lunch. Det var lite småstelt. Hon talar en del engelska men det är ganska långt ifrån att man kan konversera obehindrat. Efter lunchen drack vi kaffe och te på ett annat fik och konversationen flöt på bättre. Hon har en mycket bra och ovanlig egenskap för att vara vietnames och det är att hon visar när hon inte förstår. De flesta här ler och säger yes när de inte förstår vilket är en aning komplicerat.
Sen gick vi tillbaka till teatern och repeterade låten. Som vanligt kände jag mig fruktansvärt dum för att jag inte kunde sjunga den utan att hela tiden glömma bort olika delar. Så är det alltid när jag ska lära mig låtar här. Det tar sån tid att få saker att sitta. Musiken och texten är bara olika toner och ljud som följer på varandra. I fortsättningen kommer det troligtvis att kännas lättare. Nu vet jag vilka låtar jag kommer att lära mig och jag kan lyssna på dem och lära mig strukturen innan jag kommer på lektionerna. Jag kommer nu också bara att sjunga en stil och det ger förhoppningsvis bättre förutsättningar för att hitta gemensamma strukturer i melodierna och musikens logik.
Vid halv 3 var jag i alla fall helt slut i huvudet och jag tog en taxi tillbaka hem. Väl hemma hann jag tömma väskan och stoppa ner myggmedlet innan det var dags att bege sig till tuongteatern i stan. Vi skulle få föja med teaterkompniet på en Tuongföreställning i Bac Ninh. Dock hade det blivit lite missförstånd, bussen gick inte förrän klockan 6, så vi hann dricka juice, läsa till pedagogikkursen och se turist-tuong-föreställningen innan det var dags att hoppa in i turnébussen.
Utan för byhuset i en liten håla på landet hade teatern riggat upp en stor scen med stora tygridåer som fladdrade i vinden. Där var fullt med folk, unga som gamla. Föreställningen började klockan 8 med två popsångerskor som sjöng två låtar var till en enmansorkester. Det var dan bauisten i Tuong-orkestern som skötte kompet. Det var lite imponerande att se och höra något som lika väl skulle kunna vara en inspelad bakgrund, framföras live. Annars var det rätt meningslöst.
Sen satte i alla fall föreställningen igång och det var helt klart en show. Tuong är en variant av pekingoperan med imponerande kostymer, masker, häftig musik och imponerande, stilistiska rörelsemönster. Det blev dock en aning långt för oss som inte förstår vietnamesiska, som inte är så bra på att sitta i flera timmar på klinkers och som dessutom hade haft en rätt lång dag redan. Föreställningen slutade vid elva och sen skulle hela scenen riggas ner igen. Jag trodde jag skulle dö av trötthet. Nej, det trodde jag inte, men jag ville hemskt gärna sova. Som tur väl så syntes detta på oss och vi fick skjuts hem av mannen i silverkostymen. Denne mycket intressante man hade gick före och under föreställningen runt med en trådlös mick. Då och då ropade han ut ett meddelande och detta alltså även när spelet pågick på scen. Meddelandet skulle kunna ha varit: ”Vill ägaren till en grön volvo med registreringsnummer...” eller kanske: ”Vinnare i första dragningen är ägaren till lott med nummer...”
Väl hemma så däckade helt oväntat i sängen och jag har känt mig rätt däcka hela dagen idag också. Idag har vi varit på en konsert med 20 kotospelare på konservatoriet. Eller vi trodde att vi skulle på det. När vi kom dit visade det sig vara en ensemble med 19 pensionärer som spelade på ”pianokoto” - en sträng som man slår an med höger hand och sedan har den tangenter som man trycker på med vänster hand för att få olika tonhöjder. Med rosapaljettröjor och inspelad bakgrundsmusik på diskett så körde de ”do re mi” från Sound of Music, vi konstaterade att det var kul att de höll på och sen gick vi.
Idag fick jag i alla fall reda på att jag ska träffa musiklärarna imorgon klockan två. Ska bli spännande.
Sunday, 1 February 2009
Teach yourself!
Förbannad vietnamesiska språkkurs. Har precis påbörjat kapitel 4. I den 5 första meningarna finns det med 5 ord som inte står med i gloslistan och som inte heller använts i tidigare kapitel. Det är samtidigt så att man behöver kunna de 5 första orden som faktiskt finns med i gloslistan för att förstå texten. Vi har alltså en progressionstakt med 2 nya ord per mening och för det mesta är ordet bara använt på ett ställe och på ett sätt. Det ger goda förutsättningar för att själv kunna använda språket. Inte.
Mysbelysning?
Dagens höjdpunkt är att jag har fått två glödlampor till mitt rum. Annars är det bara lågenergilampor och lysrör som gäller i det här landet. Vart man än kommer så är det samma kalla belysning. Det sitter ett lysrör på väggen i de enkla husen på landet och i de fina lokalerna i stan. När man sätter sig ner och äter fin högtidsmiddag på restauranger och i hemmen så tycker jag att det är svårt att riktigt komma i stämning när det blå ljuset lyser upp både ansikten och maten på ett föga smickrande sätt. Det är dessutom rätt svårt att läsa i ljuset från enbart lågenergilampor. Det kanske är någon billig sort med ett smalt spektra? I vilket fall är jag nu mycket lycklig över mina två glödlampor. Tillvaron ser helt annorlunda ut.
En söndag i Hanoi
En dag som helt klart varit mer aktiv än gårdagen. Gick som vanligt upp halv åtta. Läste Nationella Utvärderingen av musik i grundskolan 2003 i exakt 30 minuter. Har kommit fram till att jag klarar av att sitta stilla och koncentrera mig i 30 minuter innan jag får panik, så därför ställer jag nu timern på 30 minuter och sen gör jag något annat.
Vid nio vaknade Esbjörn till liv och vi gick och köpte jordnötssmör på Citimart. Vi brukar ha grönsaker eller frukt på brödet men vi är så förbannat trötta på att förhandla om priser och ändå få betala alldeles för mycket, så idag gav vi helt enkelt upp. Nu har vi köpt jättedyrt importerat jordnötssmör så att vi slipper känna oss lurade för ett tag.
Det är så tråkigt att hela tiden få betala alldeles för mycket för allt. Det är inte ens så att det går att pruta ner priserna på frukt och grönt. De vet att de kan sälja det för mer till någon annan, så försöker du pruta struntar de helt enkelt i att sälja till dig.
Nåväl... Idag har vi i alla fall vågat oss in i centrum. Druckit kaffe på la Salsa; gjort klart kapitel 3 i vietnamesiskakursen; käkat lunch på restaurangen mittemot Heart Hotel; köpt en tunn långärmad tröja; druckit espresso på ett dyrt ställe; gått vilse, lite grann i alla fall; yogat och snart ska vi gå och äta vårt kvällsmål.
”River” från Heart Hotel ringde tidigare idag. Hon informerade mig om att de inte hittat ett linne och ett par strumpbxor som jag saknat efter flytten från hotellet. Och så frågade hon hur vi haft det under Tet och bjöd in oss att hälsa på en dag och prata mer om nyåret. Det värmde lite i hjärtat när hon ringde och det påminde om de gamla goda dagarna på Heart. När hon ska ta upp beställningen vid frukosten så säger hon: Yes, I listen to you. Det är fint.
Vid nio vaknade Esbjörn till liv och vi gick och köpte jordnötssmör på Citimart. Vi brukar ha grönsaker eller frukt på brödet men vi är så förbannat trötta på att förhandla om priser och ändå få betala alldeles för mycket, så idag gav vi helt enkelt upp. Nu har vi köpt jättedyrt importerat jordnötssmör så att vi slipper känna oss lurade för ett tag.
Det är så tråkigt att hela tiden få betala alldeles för mycket för allt. Det är inte ens så att det går att pruta ner priserna på frukt och grönt. De vet att de kan sälja det för mer till någon annan, så försöker du pruta struntar de helt enkelt i att sälja till dig.
Nåväl... Idag har vi i alla fall vågat oss in i centrum. Druckit kaffe på la Salsa; gjort klart kapitel 3 i vietnamesiskakursen; käkat lunch på restaurangen mittemot Heart Hotel; köpt en tunn långärmad tröja; druckit espresso på ett dyrt ställe; gått vilse, lite grann i alla fall; yogat och snart ska vi gå och äta vårt kvällsmål.
”River” från Heart Hotel ringde tidigare idag. Hon informerade mig om att de inte hittat ett linne och ett par strumpbxor som jag saknat efter flytten från hotellet. Och så frågade hon hur vi haft det under Tet och bjöd in oss att hälsa på en dag och prata mer om nyåret. Det värmde lite i hjärtat när hon ringde och det påminde om de gamla goda dagarna på Heart. När hon ska ta upp beställningen vid frukosten så säger hon: Yes, I listen to you. Det är fint.
Subscribe to:
Posts (Atom)
