Finkultur

Något som är väldigt annorlunda och befriande i Vietnam är att det inte finns samma uppdelning mellan fin musik och muzak. I Sverige är det närmast otänkbart att en klassisk violinist med hedern i behåll också skulle kunna sjunga i ett pojkband. Vi har ett väldigt starkt rätt- och feltänkande inom alla genrer och man får passa sig så att man inte uttrycker gillande för fel sak så att man därmed tappar trovärdigheten som musiker eller lyssnare. I Vietnam tycks det däremot inte finnas några sådana regler. Det finns små klickar inom vissa genrer som bara håller på med en sak och som kan uttrycka fördömande som liknar svenskars sätt att uttrycka sig om lägre stående musik, men det är ovanligt. Vår vän Quang är ett tydligt exempel på detta. Han är utbildad på avdelningen för traditionell musik på konservatoriet och spelar dan nhi, vietnamesisk fiol. På hans skiva kan man lyssna till ”traditionell” (vad det nu är) vietnamesisk musik, men också till Mozart på dan nhi och ett smörigt sångarr av en låt som hyllar det vietnamesiska språkets skönhet. Skivan kan ses som hyfsat representativ gällande vad som konservatoriet i Hanoi anser vara traditionell musik något som också verkar stämma överens med vad folk i övrigt anser. Traditionell musik verkar helt enkelt vara musik som spelas på instrument som i någon mån anses vara traditionella. På de vietnamesiska teatrarna kan man hitta musiker som vi i Sverige skulle beteckna som mästare inom en traditionell genre. Musikerna kommer ofta ifrån musikerfamiljer och har utbildats som lärlingar i den aktuella musikkontexten och sällan haft med konservatoriet att göra. Men inte heller dessa musiker tycks ha några större problem med den hegemoniska muzakaktiga musiken. När vi var och såg Tuong-föreställningen i Bac Ninh så inleddes kvällen med fyra smörpoplåtar. Kompet sköttes av ett enmandsband på synth och var i svenska öron synnerligen osmakligt. Efter avslutad popsession gick musikern och satte sig i Tuong-orkestern. Ännu ett tydligt exempel på den vietnamesiska avsaknaden av musikalisk korrekthet.
För våra musikalisk sinnen som är tränade att identifiera rätt och fel så är de vietnamesiska ljudmiljöerna tämligen plågsamma. En nackdelen med den musikaliska bana som Vietnam befinner sig på är att den leder till en smörpopifieringen av all musik. Allt låter likadant och det kommer så småningom inte finnas någon kvar som uppskattar eller utövar den mängd olika traditionella musikstilar som finns i landet. En stor fördel är att det musikaliska snobberiet i princip blir icke-existerande, vilket i sin tur skulle leda leda till fler potentiella utvecklingsmöjligheter för musiken. Som kompositör kan man utgå från hur man vill att det ska låta utan att vara rädd för vad den kritiska publiken ska tänka.
... Fast det är nog ett drömscenario som inte är särskilt välförankrat i verkligheten. Det är nog snarare likriktningen som vinner.