En lång dag

Igår hade jag min första lektion och den händelesrikaste dagen hittills. Klockan 8.20 tog Esbjörn och jag en taxi till det område där Chèo- och tuongteatern ligger. Området ligger en bra bit utanför centrum och det var betydligt lugnare där rent trafikmässigt. Där mötte vi Hai Van och våra lärare och inledde dagen med att dricka en kopp kaffe tillsammans. För bilder och recension av kaffet se: coffeinhanoi.blogspot.com
Min lärare heter Nsut Thanh Ngoan och hon är chef för Chèoteatern. Hon började med att ge oss ett varsitt ex av sin skiva (som jag har) och berättade att hon tänkte att vi båda skulle lära oss de låtarna. Det blir perfekt. Jag kan ingen av låtarna sen innan och så får vi lära oss samma bitar, vilket är praktiskt och trevligt på alla sätt och vis. Efter kaffet så traskade jag och min lärare iväg till teatern och hon inledde med att lära mig en låt som heter Dao lieu. Snygg melodi. Efter ett par timmar gick iväg och åt lunch. Det var lite småstelt. Hon talar en del engelska men det är ganska långt ifrån att man kan konversera obehindrat. Efter lunchen drack vi kaffe och te på ett annat fik och konversationen flöt på bättre. Hon har en mycket bra och ovanlig egenskap för att vara vietnames och det är att hon visar när hon inte förstår. De flesta här ler och säger yes när de inte förstår vilket är en aning komplicerat.
Sen gick vi tillbaka till teatern och repeterade låten. Som vanligt kände jag mig fruktansvärt dum för att jag inte kunde sjunga den utan att hela tiden glömma bort olika delar. Så är det alltid när jag ska lära mig låtar här. Det tar sån tid att få saker att sitta. Musiken och texten är bara olika toner och ljud som följer på varandra. I fortsättningen kommer det troligtvis att kännas lättare. Nu vet jag vilka låtar jag kommer att lära mig och jag kan lyssna på dem och lära mig strukturen innan jag kommer på lektionerna. Jag kommer nu också bara att sjunga en stil och det ger förhoppningsvis bättre förutsättningar för att hitta gemensamma strukturer i melodierna och musikens logik.
Vid halv 3 var jag i alla fall helt slut i huvudet och jag tog en taxi tillbaka hem. Väl hemma hann jag tömma väskan och stoppa ner myggmedlet innan det var dags att bege sig till tuongteatern i stan. Vi skulle få föja med teaterkompniet på en Tuongföreställning i Bac Ninh. Dock hade det blivit lite missförstånd, bussen gick inte förrän klockan 6, så vi hann dricka juice, läsa till pedagogikkursen och se turist-tuong-föreställningen innan det var dags att hoppa in i turnébussen.
Utan för byhuset i en liten håla på landet hade teatern riggat upp en stor scen med stora tygridåer som fladdrade i vinden. Där var fullt med folk, unga som gamla. Föreställningen började klockan 8 med två popsångerskor som sjöng två låtar var till en enmansorkester. Det var dan bauisten i Tuong-orkestern som skötte kompet. Det var lite imponerande att se och höra något som lika väl skulle kunna vara en inspelad bakgrund, framföras live. Annars var det rätt meningslöst.
Sen satte i alla fall föreställningen igång och det var helt klart en show. Tuong är en variant av pekingoperan med imponerande kostymer, masker, häftig musik och imponerande, stilistiska rörelsemönster. Det blev dock en aning långt för oss som inte förstår vietnamesiska, som inte är så bra på att sitta i flera timmar på klinkers och som dessutom hade haft en rätt lång dag redan. Föreställningen slutade vid elva och sen skulle hela scenen riggas ner igen. Jag trodde jag skulle dö av trötthet. Nej, det trodde jag inte, men jag ville hemskt gärna sova. Som tur väl så syntes detta på oss och vi fick skjuts hem av mannen i silverkostymen. Denne mycket intressante man hade gick före och under föreställningen runt med en trådlös mick. Då och då ropade han ut ett meddelande och detta alltså även när spelet pågick på scen. Meddelandet skulle kunna ha varit: ”Vill ägaren till en grön volvo med registreringsnummer...” eller kanske: ”Vinnare i första dragningen är ägaren till lott med nummer...”
Väl hemma så däckade helt oväntat i sängen och jag har känt mig rätt däcka hela dagen idag också. Idag har vi varit på en konsert med 20 kotospelare på konservatoriet. Eller vi trodde att vi skulle på det. När vi kom dit visade det sig vara en ensemble med 19 pensionärer som spelade på ”pianokoto” - en sträng som man slår an med höger hand och sedan har den tangenter som man trycker på med vänster hand för att få olika tonhöjder. Med rosapaljettröjor och inspelad bakgrundsmusik på diskett så körde de ”do re mi” från Sound of Music, vi konstaterade att det var kul att de höll på och sen gick vi.
Idag fick jag i alla fall reda på att jag ska träffa musiklärarna imorgon klockan två. Ska bli spännande.