TV och olycka

17 grader och ösregn.
Idag har jag och Châu Van varit ute och ”shoppat” på förmiddagen. Jag var på jakt efter ett par böcker, tuong-skor och torkad frukt och fick tag i delar av det och sen gick vi och satte oss på restaurangen där jag och Esbjörn såg sköldpaddan. Den dök tyvärr inte upp idag och det var kallt och blött att sitta ute, men trevligt ändå.
Igår hade jag min sista Cheo-lektion. Jag åkte hem till Ngoan på Nguyen Trai 443 med en flaska Absolut Mandarin samt en enorm blombukett. Jag dök upp några minuter före VTV som än en gång ville filma den konstiga utlänningen som studerar vietnamesisk musik. Det var i alla fall en ovanligt trevlig intervju och de pratade rätt mycket med Ngoan också. Hon är verkligen stolt över mig och tycker att det är bra intresset för musiken att jag kommit för att lära mig sjunga Cheo. Det känns bra att mina studier inte är utsugande av vietnamesisk kultur för egen vinning utan att det faktiskt betyder något för musikens ställning i Vietnam.
Efter lektionen mötte jag upp Esbjörn på Van Mieu där det var dags för nästa intervju, denna gång för en dokumentär om förbindelserna mellan Vietnam och Sverige. Vi fick spatsera runt i Van Mieu (som är Vietnams första universitet) och titta och låtsas titta på stensköldpaddor. Sen åkte vi till skolan och överlämnade en flaska Absolut och en Wallander-film till Hai Van och fick pengar för taxiresor samt broderade tygöverdrag till servetthållare, mycket vackert.
På kvällen åt vi middag på Chim Sáo med Martin, Lars och Lennart – lärare från musikhögskolan i Malmö som är här och undervisar i två veckor.
I kväll ska jag hem till Barley och Katie och spela Hat Noi. Esbjörn kommer senare för en sista middag i deras residens.
Igår när jag åkte taxi till Ngoan så började det regna. En motorcykel framför taxin fick sladd på den hala asfalten och trillade. Taxin bromsade in kraftigt och en motorcykel körde in i taxin bakifrån och trillade. Den motorcykeln var ganska tungt lastade och det såg ut som att föraren fastnade med benet under lasten. Ingen stannade. Taxin körde vidare och folk som befanns sig bakom den fallne föraren körde bara runt honom.
Jag tror att detta beror på att folk är livrädda för att bli involverade och därmed riskera att få skulden för något. Det kostar pengar att bli opererad och stannar du för att hjälpa till så ser det ut som att du tar på dig skulden för olyckan. Det är så obehagligt att se hur människor som i vanliga fall är hjälpsamma och trevliga mot varandra plötsligt tittar rakt fram och tränger sig förbi någons om ligger mitt i gatan.

Motivation

De senaste dagarna har jag mest gått runt och försökt få tiden att gå men inte lyckats särskilt väl med det. När man har varit här i tre månader så trodde jag att två veckor skulle kännas som väldigt kort tid men jag hade fel. Efter konserten har det inte längre funnits något mål att jobba mot och jag har haft svårt att hitta motivation till att göra någonting seriöst, det är ju så kort tid kvar. Idag har dock motivationen återkommit. Linh och Thuy var här för en stund sedan och vi gick igenom Hat Noi. De berättade att jag ska sjunga den på Ca Tru-klubbens konserten på lördag och eventuellt också någon Cheo-låt. Sistnämnda är beroende av vad Kim Sinh vill. Det är nämligen hans födelsedag och konserten är tillägnad honom. Om ni inte vet vem Kim Sinh är så tycker jag att ni kan skämmas lite i smyg och sedan leta upp honom på nätet.
Hur som helst så har jag nu något att jobba för och detta projekt varar ända till min näst sista kväll i landet, så nu kommer jag nog inte ha tid att vara uttråkad fler gånger innan jag befinner mig på planet.

Sweden is very cold

När folk får höra att man kommer från Sverige så utbrister de alltid: Sweden is very cold! Oavsett om de har varit i Sverige eller inte. Jag har lite gett upp att förklara att Sverige är väldigt avlångt och allt vad det innebär för klimatet. Jag har också börjat ge upp att påpeka att det oavsett utetemeperatur alltid är varmt inomhus i Sverige. Det verkar inte som att de tycker att det spelar någon roll. Personligen tycker jag att det är helt avgörande. Så som jag frusit i Vietnam har jag aldrig frusit i Sverige. Att sitta stilla inomhus när det 9 grader och fuktigt tycker jag är långt ifrån trevligt. Att sitta inomhus när det är 20 minus ute och 20 plus inne är däremot mycket trevligt. Men inte ens de vietnameser som faktiskt bott ett tag i Malmö verkar tycka att det spelar någon roll: Sweden is too cold for me.
Generellt verkar de tycka att det ska vara kallt inomhus. Så fort vädret börjar bli behagligt så ska alla rum kylas ner. Mest extremt var det nog hos den läraren som jag hade i höstas. Jag fick ta på mig alla kläder jag hade innan jag gick in i hennes rum.
Vad kan man då dra för slutsatser angående ämnet värme och kyla? Det är uppenbarligen en social konstruktion som inte har något med grader att göra.

Bomässa

Nu har vi varit på vietnamesisk bomässa. Esbjörns lärare, Doanh, bjöd in oss till en spelning han hade idag klockan sex. Vi traskade dit och det visade sig alltså vara en bomässa. Doanhs medmusiker var Hue, Linh, Thuy och en dan bauist, en slagverkare och en dan nhi-ist vars namn jag inte känner. De spelade smöriga folkvisor och senare även Dao Lieu och Loi Lo. Vi stod där och hängde en stund och sen blev vi inbjudna i den monter de satt och spelade utanför. Därinne var det buffé och mingel och det var Vinastone som stod för kalaset. De flesta vietnamesiska företag heter något med Vina, till exempel Vinamilk och själv ringer jag med Vinaphone. Det verkade vara ett VIP-tält och folk hade inbjudningar med sig men vi är ju vita så chefen knuffade oss förbi ”vakterna”. Det var lite roligt att stå därinne och smutta på vin. Alla antog såklart att vi var där i affärer; vad skulle annars två västerlänningar göra på en vietnamesisk bomässa?

Earth Hour

(Söndag: Klockan 08.46. För en stund sedan kom den unga städerskan och knackade på: Make up room. Man vet aldrig när de dyker upp. Nu verkar det som att hon har bestämt sig för att göra en storstädning av badrummet, vilket känns trevligt. Jag tror inte att golvet där har städats förut och det luktar riktigt illa därinne, fuktskadat och avlopp.)

Igår kväll var vi ute och lyssnade på Chau Anhs kör. De hade fått den stora äran att sjunga under ett stort spektakel som hade sitt epicentrum utanför operan. Det som firades var Earth hour – turn off the light, turn on the future. Vi har inte förr sett maken till trafikstockningar i Hanoi. Alla tog sina motorcyklar till operan för att bevittna hur de släckte lamporna och tände stearinljus för att spara energi för framtiden. I bästa fall så kan det hela kanske leda till att miljöfrågor hamnar i folks medvetande. I sämsta fall lämnar jag osagt.

:-( (-:

Idag gick jag upp halv sju och sprang ett varv runt Lenin-parken. Det var längesedan. Det kostar 4 000 dong (2 kr) att gå in i parken, men före sju brukar det inte vara någon där som tar betalt. Idag var det en kvinna där som ville ha betalt av mig eftersom jag är vit. Samtidigt som jag ger henne pengar så går tio pers förbi henne in i parken och jag blev grymt förbannad. Det stör mig inte att det kostar att gå in i parken men jag blir förbannad att vietnameser tycker att det är helt självklart och ok att begära mer pengar av folk med en annan hudfärg. Och det är så godtyckligt. Ibland behöver vi inte betala någonting när vi går in i parken och ibland springer de efter oss. En gång var det till och med en som tyckte att vi skulle betala 20 000.
Rundan runt gick fort för jag hade arbetat upp en så stor irritation och sprang och tänkte ut olika sätt som jag skulle kunna skälla ut kvinnan i grinden på.
Min sinnestämning förändrades under förmiddagen då jag återigen följde med Chau Anh till den privata kulturskola där hon jobbar. Jag hade rytmik med hennes körbarn och det var fantastiskt roligt. Det går förvånansvärt lätt. De förstår vad jag vill att de ska göra och de tycker att allting är jätteroligt och jättespännande. De har aldrig varit med om något liknande.

Konserten - så gick det

Vi anlände till konsertlokalen strax före åtta. Då var det ingen där och dörren var låst. Efterhand dök våra musiker upp. Någon sprang iväg och letade efter en vaktmästare som skulle kunna låsa upp lokalen. Städare anlände och började röra runt dammet på den extremt skitiga scenen. Ljudtekniker anlände och började släpa grejor. Samtidigt upptäckte Esbjörn att han glömt sin klarinett, så han hoppade in i en taxi för att hämta det glömda instrumentet. Vid kvart i nio så började vi spela och mikrofoner kom på plats. (dock inte S1) Folk började anlända i lokalen eftersom det skulle vara ett möte där klockan 9. Vid tio i nio gav vi upp soundchecken, men det hade ändå gått hyfsat. Tiden fram till mötet spenderades med att byta om och allmänt hänga. Två tv-team anlände också och de ville ställa de klassiska frågorna efter konserten.
Why did you decide to study Vietnamese traditional music?
What do you like with the music?
Och ett par frågor till i samma stil
Har blivit ganska bra på att ge snabba svår på dessa enkla frågor.
Konserten gick i alla fall bra. Det var kul och gick grymt fort.
Efter konserten åt vi lunch med en svensk kvinna som bott i Vietnam under många år. Mycket trevligt och hon gav svar på en hel del språkliga frågor.
På kvällen åt vi middag med våra medmusiker från Ca tru-klubben. Även det var mycket trevligt. Sorgligt att vi snart ska lämna dem.

Six tones

My och Thuy är i Sverige och turnerar med Six tones. Se dem!

28 Mars Nybrokajen 11, 15:00
30 Mars Babel, Spångatan 38 19:30
31 Mars Huset, Aalborg, Danmark 19:30
1 April Göteborg, Atalante, 19:30
2 April Norrköping, Konsthallen 19:00
4 April Konsert Härnösand, Folkhögskolan 15:00

Konsert

Imorgon är det konsert och det ska bli osedvanligt spännande. Vi har haft osedvanligt mycket kontroll över konserten jämfört med tidigare konserter på Konservatoriet. Samtidigt känns det som att vi inte har en aning om vad som kommer att hända. Det är så många olika musiker inblandade och alla har inte träffat varandra ännu. Le Pho, som är ny chef för den traditionella avdelningen, är på något vis ansvarig för konserten och man vet aldrig vad han kommer att hitta på. Vad vi vet är att han har bjudit in alla studenterna (250 stycken) till möte i konsertlokalen imorgon klockan 9.00. Vår konsert börjar 10.30 och tanken är att alla studenterna ska stanna kvar och lyssna på oss. Detta resulterar i att vi har en timme till förberedelser i lokalen, 8-9. Då ska det soundcheckas och vi har 5 olika konstellationer som ska spela. Jag kan dessutom sätta 50 000 dong att det inte kommer att finnas någon ljudtekniker där klockan 8.00.
När vi repade idag så började jag blanda ihop alla texterna. Det ska jag inte göra imorgon.
Som vanligt kommer konserten att besökas av VTV. Förhoppningsvis är de inte för närgångna för då finns det risk för att Esbjörn blir riktigt farlig. Återkommer...

Sur

Nu kom städerskan in och var skitsur. Jag mailade husets ägare i morse och påpekade att det var mer än två veckor sedan mina lakan byttes och enligt uppgift ska vi få nya varannan vecka. Det påstås att vietnameser inte gärna visar känslor och tappar ansiktet. Det är inte sant.

De senaste dagarna

I torsdags så var jag och klippte håret vilket verkligen behövdes. Jag var och klippte mig en gång i januari men klippningen var tämligen meningslös. Den här gången frågade jag våra vänner och vietnam-veteraner Barley och Katie om råd och de kände till en frisör som kunde hantera västerländskt hår. Klippningen innefattade en halvtimmes hårtvätt/huvudmassage, sedan svepte frisören in och klippte mitt hår under koncentrerad tystnad. Två personer tittade andäktigt på och på en given signal så reste de sig. Frisören samt ena åskådaren högg en varsin fön och borste och den tredje höll i frisörens sladd. De fönade en varsin sida av huvudet och sen finputsade frisören håret och jag var redo att ge mig ut i världen som en ny människa.
Jag tog en taxi hem till Barley och Katie där jag och Barley hade vårt första Ca tru rep. Det var spännande. Ca tru är en infekterad värld av olika skolor som är väldigt lika varandra stilmässigt men som ändå skiljer sig tillräckligt mycket för att de olika grupperingarna ska tycka att deras egen stil är den bästa. Barley och jag har lärt oss i olika skolor, så man kan kalla det för ett multipelt kulturmöte där två musiker från England och Sverige möttes i Vietnam och försökte sammanföra två ideal. Det var spännande och ibland gick det bra. Det bestämdes i alla fall att vi ska framföra Bac Phan tillsammans på konserten på onsdag.
På kvällen åt Katie, Barley, Esbjörn och jag middag på en indisk restaurang. Det var fantastiskt gott! Större delen av min kost den senaste en och halva veckan har bestått av koreanska snabbnudlar med svampsmak. Jag har varit så otroligt trött på den vietnamesiska maten och dessutom inte kunnat äta tofu sen sist jag var sjukt, så det har inte funnits så matutbudet har sjunkit drastiskt. Det var därför helt fantastiskt att få äta kryddstarka röror, nanbröd och basmatiris. Därefter begav vi oss till Sunsetbar som ligger på West Lake och tillhör något av lyxhotellen där. De hade sköna soffor utomhus där man kunde sitta blicka ut över sjön och det var nästan tyst. Helt enkelt en mycket trevlig kväll som gav en känsla av att staden Hanoi kanske inte är så hemsk när allting kommer omkring.

I fredags hade jag rytmiklektion på Konservatoriet. Därefter var jag helt slut. Det är någonting med rytmikmetodiklektionerna med de 5 teorilärarna som helt tar musten ur mig. Vi skulle äta middag med Guillome och hans fästmö (som jag inte kommer ihåg vad hon heter) på kvällen, men jag orkade inte. Framåt halv åtta piggnade jag till och begav mig till restaurangen. Vi tog en taxi* till Konservatoriet där Mats Pålsson och Hans Rondin hade konsert (piano/cello). Det var otroligt bra och gav lite energi.
*Den körde fel väg och jag ångrade bittert att jag inte pekat när den borde svängt vänster. Vi kom 10 minuter för sent och för första gången var vi med om att konserten faktiskt hade börjat i tid. Dessutom var det fullt med folk och vi var tvungna att smita in och sätta oss längst fram när Mats Rondin spelade Bach i den förvånansvärt tysta lokalen.

Igår följde jag med Chau Anh, en av teorilärarna, till en privat kulturskola där hon jobbar. Jag hade en rytmikstund med hennes körbarn. Det var mycket roligt och fungerade förvånansvärt bra. Den svenska skolan och den vietnamesiska är inte särskilt lika och ändå tyckte jag att barnen reagerade likadant på övningar vi gjorde som de barn jag mött i Sverige.
På eftermiddagen repade vi med Mai, Linh, Thuy, Nhat, Chi och Hue inför konserten. Det gick bitvis bra och var tidvis frustrerande. Jag blev förvånad över att de spelade Cheo-låtarna betydligt ”renare” än vad jag lärt mig dem. Även dessa hårt drillad elever till Hue har helt klart påverkats av Konservatoriets sätt att behandla den traditionella musiken.
Höjdpunkten var när Esbjörn sa att Nhat borde spela Sona. Hon sken upp och nästan ryckte åt sig instrumentet och hon hade helt klart fallenhet för det. Det lät.
På kvällen var vi på pub i Svenska Campen vid ambassaden. Mycket trevligt. Vi blev kvar till klockan två.
Nu är det söndag. Klockan är 11.03 och om en stund ska vi hoppa in i en taxi och åka hem till Quang och äta lunch.

Media

P2-programmet Folke, hade i söndags en specialare om asiatisk musik. Esbjörn blev intervjuad. Lyssna på programmet på Folkes hemsida

Den som är sugen på en språklig utmaning kan lämpligtvis läsa den här artikeln

Sköldpaddan

I sjön Hoan Kiem så bor en legendarisk sköldpadda som få mänskliga ögon har skådats. Igår när vi åkte förbi sjön så såg vi att det var stor uppståndelse kring något som pågick på sjön. Vi tänkte att det måste vara sköldpaddan som hade bestämt sig för att göra ett av sina sällsynta besök över vattenytan, men idiotiskt nog så kastade vi oss inte ur taxin.
Och visst var det sköldpaddan!
Se själva!
Läs om legenden

Upplopp

Det börjar närma sig upploppet på vår resa. Det är tre veckor kvar innan vi får uppleva frisk luft och tystnad igen och moln. Jag kom precis att tänka på att jag inte sett moln på tre månader. Med moln menar jag klassiska molnformade änglamoln. Här är himlen grå och ibland blå men det går inte att urskilja några molnkonturer.
I morse påbörjade jag processen med att lära mig min andra Ca tru-låt, Hat Noi. Thuy och Linh kom klockan 9.00 och jag hann lära mig fyra fraserna. Det gick bra, betydligt enklare att lära sig låt nummer två. Nu har det också blivit så naturligt att spela Phach när jag sjunger så att jag lär mig båda sakerna på en gång. Jag upplever det inte längre som två olika saker vilket är intressant eftersom mitt första intryck av musiken var att det lät som att de olika instrumenten inte hörde ihop överhuvudtaget.
Just nu sitter jag på Highlans Coffee och kisar ut över Hoan Kiem. Det har varit extremt hög luftfuktighet den senaste tiden och en massa saker på rummet har börjat mögla. Igår slog det plötsligt om. Det började blåsa rejält och idag är luften klar och solen har kommit fram och värmer som en majsol. Nu ska jag iväg till Konservatoriet och har rytmiklektion med Ca tru-klubben. Förhoppningsvis får vi ihop en rörelseform att ha med på konserten den 25 mars. Vi får se.

Oförklarlig vietnamesisk sjukdom

Igår morse vaknade jag och kände mig pigg. Jag tog en taxi till Ngoan och det gick osedvanligt bra att sjunga och sen plötsligt kändes det som att jag inte hade ätit på flera dagar. Jag stoppade i mig några ”nötstänger”, men det blev inte bättre. Lunchen fick mig att piggna till i ett par minuter, men sen insåg jag att jag troligtvis hade feber och jag åkte hem. Jag däckade i sängen men försökte väcka kroppen till liv några timmar senare eftersom Hue skulle komma och repa med mig inför konserten på lördag. Jag lyckades inte vakna till liv och jag har blivit kvar i sängen hela dagen idag också. Det är ju alltid dålig timing att bli sjuk. Den här gången var det dålig timing i form av att Esbjörn befinner sig på vietnams sydspets och det fanns därmed ingen som kunde handla en bit bröd till mig. Jag ringde därför Hai Van. Jag hann inte säga så mycket men hon pratade om att hon skulle se till att någon från huset kom och såg till mig och att hon skulle komma senare. Som tur väl var kom det inte någon från huset. Var inte helt sugen på att försöka kommunicera på vietnamesiska angående min hälsa med någon jag inte känner. Istället kom Viet Anh, en av lärarna som jag har lektion med på fredagar. Hon gjorde en diagnos av min sjukdom och stack iväg och köpte ingefärste och bröd. Sen pratade vi med Hai Van och hon trodde inte att jag skulle behöva besöka någon läkare. Det hade jag också kunnat tala om för henne. Någon timme senare så ser jag hur någon försöker öppna dörren. ”Nej, nu kommer de och ska städa” tänker jag och hoppas innerligt att de ska gå. Det är ingen som sätter nyckeln i låset och jag slappnar av igen. Då ringer Hue. Det är två av hennes studenter, Thuy och Mai, som står utanför dörren. Jag öppnar och släpper in dem. De har med sig frukt, en stor burk torrmjölk och ”custard cakes”. De blir kvar en stund och frågar om de kan hjälpa mig med något, men jag vill bara ligga på sängen och få tiden att gå fort. Frukten var i alla fall god. Jag har knaprat i mig lite. Och väldigt fint att de kom. Det här var en ansträngning att skriva. Imorgon tänkte jag vara frisk.

Forskning

Jag har kommit fram till vilken av mina vietnamesiska aktiviteter jag ska skriva om när jag kommer hem. Det blir ett egositiskt projekt. Jag tänkte att jag ska göra aktionsforskning på min egen process med att lära mig Cheo och Ca tru fram till den konsert som Esbjörn och jag ska ha i slutet av mars. Jag har gjort anteckningar efter de lektioner jag haft hittills och inringat mitt problem.
Det som är svårt är inte att lära sig melodierna utan att hitta en teknik som funkar. Till skillnad mot de som börjar spela etnomusik på etnomusikinstrument så tar jag med mig ett instrument som jag använt i en annan kulturell kontext. Jag har haft sånglektioner för olika lärare under sju års tid. När jag nu ska lära mig att musicera i en annan musikalisk kontext med andra ideal så måste jag anpassa min teknik så att det låter rätt. Musiken sitter inte i att sjunga rätt melodi utan i att låta rätt. Eftersom jag är tränad i att tänka kring hur jag använder rösten så testar jag hela tiden olika metoder för att hitta ett sätt att sjunga på som både låter rätt och känns rätt. Mitt mål är att jag ska hitta konkreta metoder för att hantera olika stilar och att jag på konserten ska kunna applicera mina metoder och vara nöjd med resultatet.
Jag tänkte också få in lite tankar kring sångundervisningens kontextberoende. En sånglektion på Musikhögskolan i Malmö inleds vanligtvis med uppvärmning och mental förberedelse för att kunna sjunga. Man står upp, befinner sig i tryggheten i ett ljudisolerat rum och undervisningen strävar efter att möta rösten där den befinner sig - sopran eller alt, pigg/trött... Det jag upplevt här är precis motsatsen. Ingen ljudisolering, ingen förberedelse, flera personer i rummet och rösten ska anpassas för stilen och inte tvärtom. Det finns troligtvis ett par nackdelar med den metoden och också med den "svenska" metoden. För mig har den överdrivna tryggheten under sånglektioner i Sverige lett till att jag inte tror att jag kan sjunga i situationer som inte är lika snälla. Kanske sångpedagogernas goda vilja i praktiken har gjort mig en björntjänst. Jag upplever själv att mina sångfärdigheter är främst psykiska. De fysiska förutsättningarna finns där och fungerar i situationer där jag tror att jag kan sjunga och tvärtom så fungerar de inte i situationer då jag inte tror att jag kan sjunga. Förutom att hitta metoder som fungerar för de olika stilarna måste jag övertyga mig själv om att de här metoderna fungerar i alla situationer.

Taxispråk

Idag har jag haft Cheo-lektion och träffat två trevliga taxichaufförer. På vägen till lektionen så hade jag någon form av språkligt utbyte med chauffören. Föga framgångsrikt, men han sa i alla fall att min vietnamesiska var bra, så det var ju snällt. På andra hållet så åkte jag med en annan chaufför och när jag talat om vart jag kom ifrån så sa han: Sverige. Han talade dock inte svenska, men lite tyska. Så vi konverserade på ett nytt språk kallat tyskvietnamesikengelska. Det gick ganska bra och efter en stund så skulle han sätta på en kassett med Ca tru. Varpå jag utbrister att jag kan sjunga Ca Tru. Jag visar honom vilka låtar jag kan sjunga och det visar sig att han är musiker som kör taxi. Därefter snackar han loss på mer renodlad vietnamesiska. Jag förstod inte så mycket, men det var trevligt. Innan jag steg ur taxin fick jag med mig en kassett med Chau Van och vi bytte visitkort.
Att vara här är splittrande för själen. Ena stunden vill jag bara hem och jag tycker att det känns som en evighet till den 5 april. I nästa stund känns allt gött och jag tänka mig att stanna för evigt.

Dagens observationer

Idag såg jag en råtta korsa gatan i rusningstrafik. Den överlevde.
Idag såg jag även att min Sven Hedin-necessär har täckts av ett lager mögel. Den ligger numera i soporna.

En ledig dag

Idag har jag tagit en ledig dag. Jag inledde med en språngmarsch runt Leninparken, frukost, lite cheo-transkribering och sen gick jag till Moca och käkade lunch och skrev ner vad jag har för olika projekt här. När jag hade satt det på papper så insåg jag att det inte var så konstigt att det kändes en aning stressat. Projekten: Cheo, metodiklektion och pedagogikkurs tar tillsammans fem dagar i veckan i anspråk och jag insåg att projektet med att skriva om Ca tru Thang Long tyvärr inte är realistiskt. Esbjörn och Hue får göra det utan mig. Vad som däremot ska hinnas med är att ha en konsert innan vi åker. Det skulle kännas som en bra avslutning. Förutom alla fasta projekt vill jag också kunna tacka ja till utflykter, konserter och annat trevligt.
Efter dessa insikter så gick jag och letade kläder. Har nästan inte varit inne i en affär sedan vi kom, men det var dags att göra något annat och jag behövde (behöver fortfarande) en del kläder. Hittade inte jättemycket. Det finns mycket billigt skit, som ändå inte är direkt billigare än H&M. Och så finns det en del dyra designaffärer, som har fina saker och som förvisso är billigare än motsvarande affärer i Sverige, men fortfarande för dyra för mig.
Vad som däremot var billigt var den helkroppsmassage som jag utsatte mig för efter min föga framgångsrika shoppingrunda. Ska se till att gå på massage varje vecka, passa på när det är så billigt.

Thang Long Ca Tru Club

Yesterday Hue, Esbjörn and I sat in my room, drinking tea and talking about music and musicians, about teaching traditional music and about the Thang Long Ca Tru Club. The more Esbjörn and I hear about the Club's work, the more fascinated and impressed we get. Yesterday we got to understand that Hue actually has a curriculum for the Club, even if it's not printed. The Club seems to work as a well organized school with explicit goals and plans for the students musical and technical progress that are methodically structured.
We think that this is something that more people should hear about. It could work as a great inspiration for traditional musicians and teachers all around the world to read about the Club and so we decided that the three of us should write an article about the Thang Long Ca Tru Club. This will also be very useful for Hue as she will participate in a conference in Australia in the end of April that will deal with the subject of teaching traditional music.

In the process of understanding how the Club works, Esbjörn and I will also learn to play some Ca tru. I will sing and Esbjörn will play Trong Chau. We started this morning. Hue and three of her students came over and I learnt the first two lines of Bac Phan and Esbjörn got to beat the drum.

The story of how this works out will be published at Vietmusicpaper

Hållning

Eftersom jag är den jag är så vandrar jag runt i det här landet och observerar hur folk rör sig. Generellt sätt så vill jag påstå att folk har väldigt ”god” hållning - lång, rak rygg och nacke. Hemma har nästan alla en tendens till gamnacke, vilket är rätt ovanligt här. Jag har funderat över vad det kan finnas för orsaker till detta och kommit fram till att det troligtvis är bra för hållningsmuskulaturen att åka mycket lätt motorcykel. Jag skulle tro att det har ungefär samma effekt som att rida. Dessutom tror jag att det kan vara bra för rörlighet och hållning att sitta så mycket med benen i kors. Man kan inte säcka ihop på samma sätt. Det finns ingen stolsrygg att hänga på. För det mesta transporterar man sig själv och sina prylar på motorcykel och går man så bär man vanligtvis det man ska ha med sig i plastpåsar. Det finns dock fortfarande en del som bär stora korgar på huvudet och för att det ska gå så måste man ha en väldigt rak och stark rygg och nacke. Det finns också en kulturell aspekt på hur man rör sig. Av någon anledning har det blivit standard att vandra runt rakryggad i det här landet. Hemma sticker man ut om man gör det.
Jag har också lagt märka till att det finns många hjulbenta människor här. Man kan också se hur en hel del människor nästan vaggar fram med utåtvridna höfter, tårna utåt, när de går. Helt ogrundat så tillskriver jag även dessa två fenomen att man spenderar så pass stor del av sin tid sittandes i skräddare.

Vardag

Veckorna har börjat anta en vardagsaktig karaktär. Vi har fasta punkter i våra scheman och veckorna har därmed fått en karaktär av att innehålla olika typer av dagar. Igår var det fredag och det kändes faktiskt som en fredag. Det har blivit varmt. Igår var det riktigt varmt och till och med vietnameserna var lite chockade, värmen kom plötsligt.
De fasta punkterna i min vecka är onsdagar hemma hos Ngoan, då jag ska lära mig sjunga Cheo och fredag eftermiddagar på konservatoriet då jag har metodiklektion med teorilärarna. Båda aktiviteterna har varit igång i två veckor och det fungerar redan bra och det känns som att det finns en spännande utvecklingspotential. Båda aktiviteterna kräver också mycket förberedelse så övrig tid går till största delen åt till förberedelse. Ibland är det oväntade saker som tar tid. Till min fredagslektion behövde jag ha en sladd (3,5mm tele – RCA) för att kunna koppla in datorn i mixerbordet och så behövde jag en filtklubba. Dessa ting finns i princip alla undervisningsrum på Musikhögskolan i Malmö och jag hade inte en tanke på att de kunde vara svåra att få tag i, så jag skickade iväg ett mail till Hai Van och bad henne fixa det. Skolans tekniker visste vilken typ av sladd jag ville ha men de hade ingen. Det fanns inga filtklubbor som tillhörde skolan och de som gick att köpa skulle enligt uppgift kosta 100 dollar. Jag konstruerade en klubba av fyra ätpinnar, en nylonstrumpa och toapapper och i fredags förmiddag gav jag mig av på sladdjakt. Jag gick till stereogatan och in i en stereoaffär, men de hade inte den aktuella sladden. Däremot skrev expediten att de hade 1,5mm tele – RCA, vilket jag tycker verkar en aning skumt, men jag gick i alla fall vidare. Till sist kom jag till en butik där de sa att de hade sladden och att jag skulle sätta mig ner och vänta så skulle de komma med den. En stund senare kommer de med ett par olika sladdar med adaptrar, men det vara i alla fall tele i den ena änden och RCA i den andra så jag betalade 150 000 dong och gick hem. Väl hemma såg jag att adaptrarna helt enkelt var där för att förlänga sladden. De måste uppfattat det som att jag ville ha 3,5 meter sladd. Så går det när språket är ett hinder snarare än ett hjälpmedel. Sladden fungerade i alla fall och likaså min hemgjorda filtklubba.

städning

Jag hatar att inte få städa mitt eget rum! Plötsligt står det någon där och ska städa när man är mitt uppe i något och så måste man komma på någonting att göra så att man inte är i vägen när de ska städa undan ens skit. Och det är inte heller så att det blir särskilt rent. Det enda de egentligen gör är att de torkar golven. Eller blöter ner dem. Ingen dammsugning. Under min säng kan jag garantera att det aldrig någonsin har städats.

Finkultur

Något som är väldigt annorlunda och befriande i Vietnam är att det inte finns samma uppdelning mellan fin musik och muzak. I Sverige är det närmast otänkbart att en klassisk violinist med hedern i behåll också skulle kunna sjunga i ett pojkband. Vi har ett väldigt starkt rätt- och feltänkande inom alla genrer och man får passa sig så att man inte uttrycker gillande för fel sak så att man därmed tappar trovärdigheten som musiker eller lyssnare. I Vietnam tycks det däremot inte finnas några sådana regler. Det finns små klickar inom vissa genrer som bara håller på med en sak och som kan uttrycka fördömande som liknar svenskars sätt att uttrycka sig om lägre stående musik, men det är ovanligt. Vår vän Quang är ett tydligt exempel på detta. Han är utbildad på avdelningen för traditionell musik på konservatoriet och spelar dan nhi, vietnamesisk fiol. På hans skiva kan man lyssna till ”traditionell” (vad det nu är) vietnamesisk musik, men också till Mozart på dan nhi och ett smörigt sångarr av en låt som hyllar det vietnamesiska språkets skönhet. Skivan kan ses som hyfsat representativ gällande vad som konservatoriet i Hanoi anser vara traditionell musik något som också verkar stämma överens med vad folk i övrigt anser. Traditionell musik verkar helt enkelt vara musik som spelas på instrument som i någon mån anses vara traditionella. På de vietnamesiska teatrarna kan man hitta musiker som vi i Sverige skulle beteckna som mästare inom en traditionell genre. Musikerna kommer ofta ifrån musikerfamiljer och har utbildats som lärlingar i den aktuella musikkontexten och sällan haft med konservatoriet att göra. Men inte heller dessa musiker tycks ha några större problem med den hegemoniska muzakaktiga musiken. När vi var och såg Tuong-föreställningen i Bac Ninh så inleddes kvällen med fyra smörpoplåtar. Kompet sköttes av ett enmandsband på synth och var i svenska öron synnerligen osmakligt. Efter avslutad popsession gick musikern och satte sig i Tuong-orkestern. Ännu ett tydligt exempel på den vietnamesiska avsaknaden av musikalisk korrekthet.
För våra musikalisk sinnen som är tränade att identifiera rätt och fel så är de vietnamesiska ljudmiljöerna tämligen plågsamma. En nackdelen med den musikaliska bana som Vietnam befinner sig på är att den leder till en smörpopifieringen av all musik. Allt låter likadant och det kommer så småningom inte finnas någon kvar som uppskattar eller utövar den mängd olika traditionella musikstilar som finns i landet. En stor fördel är att det musikaliska snobberiet i princip blir icke-existerande, vilket i sin tur skulle leda leda till fler potentiella utvecklingsmöjligheter för musiken. Som kompositör kan man utgå från hur man vill att det ska låta utan att vara rädd för vad den kritiska publiken ska tänka.
... Fast det är nog ett drömscenario som inte är särskilt välförankrat i verkligheten. Det är nog snarare likriktningen som vinner.

En lång dag

Igår hade jag min första lektion och den händelesrikaste dagen hittills. Klockan 8.20 tog Esbjörn och jag en taxi till det område där Chèo- och tuongteatern ligger. Området ligger en bra bit utanför centrum och det var betydligt lugnare där rent trafikmässigt. Där mötte vi Hai Van och våra lärare och inledde dagen med att dricka en kopp kaffe tillsammans. För bilder och recension av kaffet se: coffeinhanoi.blogspot.com
Min lärare heter Nsut Thanh Ngoan och hon är chef för Chèoteatern. Hon började med att ge oss ett varsitt ex av sin skiva (som jag har) och berättade att hon tänkte att vi båda skulle lära oss de låtarna. Det blir perfekt. Jag kan ingen av låtarna sen innan och så får vi lära oss samma bitar, vilket är praktiskt och trevligt på alla sätt och vis. Efter kaffet så traskade jag och min lärare iväg till teatern och hon inledde med att lära mig en låt som heter Dao lieu. Snygg melodi. Efter ett par timmar gick iväg och åt lunch. Det var lite småstelt. Hon talar en del engelska men det är ganska långt ifrån att man kan konversera obehindrat. Efter lunchen drack vi kaffe och te på ett annat fik och konversationen flöt på bättre. Hon har en mycket bra och ovanlig egenskap för att vara vietnames och det är att hon visar när hon inte förstår. De flesta här ler och säger yes när de inte förstår vilket är en aning komplicerat.
Sen gick vi tillbaka till teatern och repeterade låten. Som vanligt kände jag mig fruktansvärt dum för att jag inte kunde sjunga den utan att hela tiden glömma bort olika delar. Så är det alltid när jag ska lära mig låtar här. Det tar sån tid att få saker att sitta. Musiken och texten är bara olika toner och ljud som följer på varandra. I fortsättningen kommer det troligtvis att kännas lättare. Nu vet jag vilka låtar jag kommer att lära mig och jag kan lyssna på dem och lära mig strukturen innan jag kommer på lektionerna. Jag kommer nu också bara att sjunga en stil och det ger förhoppningsvis bättre förutsättningar för att hitta gemensamma strukturer i melodierna och musikens logik.
Vid halv 3 var jag i alla fall helt slut i huvudet och jag tog en taxi tillbaka hem. Väl hemma hann jag tömma väskan och stoppa ner myggmedlet innan det var dags att bege sig till tuongteatern i stan. Vi skulle få föja med teaterkompniet på en Tuongföreställning i Bac Ninh. Dock hade det blivit lite missförstånd, bussen gick inte förrän klockan 6, så vi hann dricka juice, läsa till pedagogikkursen och se turist-tuong-föreställningen innan det var dags att hoppa in i turnébussen.
Utan för byhuset i en liten håla på landet hade teatern riggat upp en stor scen med stora tygridåer som fladdrade i vinden. Där var fullt med folk, unga som gamla. Föreställningen började klockan 8 med två popsångerskor som sjöng två låtar var till en enmansorkester. Det var dan bauisten i Tuong-orkestern som skötte kompet. Det var lite imponerande att se och höra något som lika väl skulle kunna vara en inspelad bakgrund, framföras live. Annars var det rätt meningslöst.
Sen satte i alla fall föreställningen igång och det var helt klart en show. Tuong är en variant av pekingoperan med imponerande kostymer, masker, häftig musik och imponerande, stilistiska rörelsemönster. Det blev dock en aning långt för oss som inte förstår vietnamesiska, som inte är så bra på att sitta i flera timmar på klinkers och som dessutom hade haft en rätt lång dag redan. Föreställningen slutade vid elva och sen skulle hela scenen riggas ner igen. Jag trodde jag skulle dö av trötthet. Nej, det trodde jag inte, men jag ville hemskt gärna sova. Som tur väl så syntes detta på oss och vi fick skjuts hem av mannen i silverkostymen. Denne mycket intressante man hade gick före och under föreställningen runt med en trådlös mick. Då och då ropade han ut ett meddelande och detta alltså även när spelet pågick på scen. Meddelandet skulle kunna ha varit: ”Vill ägaren till en grön volvo med registreringsnummer...” eller kanske: ”Vinnare i första dragningen är ägaren till lott med nummer...”
Väl hemma så däckade helt oväntat i sängen och jag har känt mig rätt däcka hela dagen idag också. Idag har vi varit på en konsert med 20 kotospelare på konservatoriet. Eller vi trodde att vi skulle på det. När vi kom dit visade det sig vara en ensemble med 19 pensionärer som spelade på ”pianokoto” - en sträng som man slår an med höger hand och sedan har den tangenter som man trycker på med vänster hand för att få olika tonhöjder. Med rosapaljettröjor och inspelad bakgrundsmusik på diskett så körde de ”do re mi” från Sound of Music, vi konstaterade att det var kul att de höll på och sen gick vi.
Idag fick jag i alla fall reda på att jag ska träffa musiklärarna imorgon klockan två. Ska bli spännande.

Teach yourself!

Förbannad vietnamesiska språkkurs. Har precis påbörjat kapitel 4. I den 5 första meningarna finns det med 5 ord som inte står med i gloslistan och som inte heller använts i tidigare kapitel. Det är samtidigt så att man behöver kunna de 5 första orden som faktiskt finns med i gloslistan för att förstå texten. Vi har alltså en progressionstakt med 2 nya ord per mening och för det mesta är ordet bara använt på ett ställe och på ett sätt. Det ger goda förutsättningar för att själv kunna använda språket. Inte.

Mysbelysning?

Dagens höjdpunkt är att jag har fått två glödlampor till mitt rum. Annars är det bara lågenergilampor och lysrör som gäller i det här landet. Vart man än kommer så är det samma kalla belysning. Det sitter ett lysrör på väggen i de enkla husen på landet och i de fina lokalerna i stan. När man sätter sig ner och äter fin högtidsmiddag på restauranger och i hemmen så tycker jag att det är svårt att riktigt komma i stämning när det blå ljuset lyser upp både ansikten och maten på ett föga smickrande sätt. Det är dessutom rätt svårt att läsa i ljuset från enbart lågenergilampor. Det kanske är någon billig sort med ett smalt spektra? I vilket fall är jag nu mycket lycklig över mina två glödlampor. Tillvaron ser helt annorlunda ut.

En söndag i Hanoi

En dag som helt klart varit mer aktiv än gårdagen. Gick som vanligt upp halv åtta. Läste Nationella Utvärderingen av musik i grundskolan 2003 i exakt 30 minuter. Har kommit fram till att jag klarar av att sitta stilla och koncentrera mig i 30 minuter innan jag får panik, så därför ställer jag nu timern på 30 minuter och sen gör jag något annat.
Vid nio vaknade Esbjörn till liv och vi gick och köpte jordnötssmör på Citimart. Vi brukar ha grönsaker eller frukt på brödet men vi är så förbannat trötta på att förhandla om priser och ändå få betala alldeles för mycket, så idag gav vi helt enkelt upp. Nu har vi köpt jättedyrt importerat jordnötssmör så att vi slipper känna oss lurade för ett tag.
Det är så tråkigt att hela tiden få betala alldeles för mycket för allt. Det är inte ens så att det går att pruta ner priserna på frukt och grönt. De vet att de kan sälja det för mer till någon annan, så försöker du pruta struntar de helt enkelt i att sälja till dig.
Nåväl... Idag har vi i alla fall vågat oss in i centrum. Druckit kaffe på la Salsa; gjort klart kapitel 3 i vietnamesiskakursen; käkat lunch på restaurangen mittemot Heart Hotel; köpt en tunn långärmad tröja; druckit espresso på ett dyrt ställe; gått vilse, lite grann i alla fall; yogat och snart ska vi gå och äta vårt kvällsmål.

”River” från Heart Hotel ringde tidigare idag. Hon informerade mig om att de inte hittat ett linne och ett par strumpbxor som jag saknat efter flytten från hotellet. Och så frågade hon hur vi haft det under Tet och bjöd in oss att hälsa på en dag och prata mer om nyåret. Det värmde lite i hjärtat när hon ringde och det påminde om de gamla goda dagarna på Heart. När hon ska ta upp beställningen vid frukosten så säger hon: Yes, I listen to you. Det är fint.

Instängd

Idag är allting tråkigt. Dagens höjdpunkt var när jag tog ett varv runt Leninparken med musik i öronen; inga tutor, inga ”motobike”, inga ”hello”. Resten av dagen har spenderats på rummet och jag har varit ganska duktig med att göra massa nyttiga saker, men inget är kul. Skulle vilja gå härifrån men jag vill absolut inte gå ut på Hanois gator.
När vi skulle laga lunch så fungerade inte lamporna i köket och alla grytor var fulla med matrester. Vi ringde och klagade hos husägaren och lagade mat med ficklampor. Nu har de ringt tillbaka och sagt att vi inte längre får använda grytor och tallrikar från köket. Perfekt.

Att gå... vad är det?

I Vietnam går man inte. Varför gå när man kan köra motorcykel? Att gå är här lika konstigt som att inte äta kött, alltså någonting helt otänkbart.

Två dar på landet

Vi dricker kaffe och surfar på la Salsa, ett fik i Hanois gamla kvarter. Solen har kikat fram idag och livet känns genast lite trevligare. Det är fortfarande Tet-ledigt här även om trafiken och kommersen har börjat komma igång igen.
Tisdag till onsdags spenderade vi på landet hos vår vän Quangs familj. Han kommer från en by som ligger cika 2 timmar med buss från Hanoi. Vi tog bussen dit vid lunchtid i tisdags och kom tillbaka hit i onsdags vid sextiden på kvällen och då var vi helt slut. Det var väldigt fint att få komma hem till Quangs familj och by, men extremt krävande, rent mentalt. De bor i ett litet hus med två rum och ett kök som vi aldrig såg. De har två små trädgårdar med olika frukt- och bonsaiträd, Quangs pappa odlar bosai. De har också en damm där de odlar fisk. Alla familjer i byn har en damm. Där bor Quangs mamma, Quangs bror och hans fru och dotter... Tror jag, det är inte helt lätt med kommunikationen. Quangs pappa arbetar i Hanoi och bor med.
När vi kom dit så var det en massa släkt där och vi satte oss ner på mattan och fick våra obligatoriska små koppar med grönt te som ständigt fylls på. Och sen fick vi höra att vi är väldigt långa. Nehä! Och vackra och väldigt konstiga för att vi inte äter kött. Quang tog med oss på lite strosande i byn och vi hälsade på ett par vänner till familjen, fick mer grönt te, fick höra hur vackra vi är och blev inbjudna på middag som vi artigt fick tacka nej till. Vi åt middag med familjen, vilket var en plåga för mig med hänvisning till föregående inlägg. Sen strosade vi runt lite till och hamnade hemma hos Quangs farbror där vi sjöng Karaoke och drack grönt te. Efter en stund kom det ett gäng ungdomar som ställde tusen frågor och Quang fick agera översättare. Esbjörn misslyckades med att svara rätt på frågan om vad han tycker om vietnamesiska tjejer. Själv skyller han på att han inte ännu lärt sig att allt i Vietnam handlar om yta.
Efter Karaoke och förhör var vi rätt trötta och gick hem och la oss. Jag delade säng med Quangs mamma och Esbjörn delade golv med Quang och Quangs pappa. Dagen efter forstatte på ungefär samma sätt. Det kom en massa olika människor, grönt te...
Men oväntat nog så tog Quang med oss på en långpromenad i svenska mått. Vi började med att besöka deras familjetempel. Han tillhör familjen Ngo som kommer från den byn och de har ett gemensamt tempel. Sen gick vi vidare ut på riktiga landsbygden längre ifrån huvudvägen. Där var riktigt fint. Allting är väldigt platt och stigarna, eller de små vägarna, är upphöjda ur de blöta fälten. Alla hus har tillhörande trädgårdar med träd (däremot inget gräs) och dammar. Vi såg ganska många vattenbufflar och några hundar. Vart vi än kom så ropade folk Thay, vilket betyder utlänningar från väst och cao, vilket betyder lång och, som överallt annars, Hello, vilket är det enda ord som alla tycks kunna och dessutom vågar säga, och så skrattar de. Det hela är rätt krävande. Till sist kom vi fram till Quangs moster. Hon och hennes man bodde betyligt enklare än Quangs familj. De hade betonggolv och en planksäng med en matta på. De var mycket glada över att vi kom men hon blev helt förfärad när hon hörde att vi hade gått dit och skällde ut Quang. Han var tvungen att gång på gång förklara att vi tyckte om att gå och att vi i Sverige går hela tiden. Det tycks vara en av de svåraste sakerna att förstå för vietnameser generellt. När hon dessutom fick hör att vi inte äter kött så blev hon nog rädd att vi skulle falla ihop och dö vilken sekund som helst. Vi satt där och drack te och fick svara på frågor i ungefär en halvtimme. Innan vi gick fick vi lova att vi skulle bjuda mostern på våra bröllop. Sen gick vi hem till en annan bekant och fick besvara samma frågor. När vi kom tillbaka till Quang hade klockan hunnit bli halv tre och vi åt lite lunch, men jag hade svårt för att få ner någonting. Därefter var det dags att åka hem och jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta så mycket till Hanoi. Vi satt i rummet och väntade på att det skulle bli dags att gå till bussen och i andra ändan av rummet så satt det en massa vietnameser och stirrade på oss. Jag trodde jag skulle bli galen.
Den första bussen som kom var full, men en stund senare kom det en som vi fick plats på. Det är onekligen väldigt tröttsamt att vara ett objekt. Jag kan ställa upp på att vara intressant utlänning ett tag, men till sist vill jag bara skrika och springa därifrån. Vart vi än gick i byn så stirrade folk och pekade och fnissade. De människor som vi besökte ville alla bjuda oss på middag och de tyckte vi var så vackra och bla bla bla, men det har ju ingenting med oss att göra, utan västerlänningar som fenomen. Det är också intressant hur det i Sverige är oartigt att peka på någon och säga utlänning medan det i Vietam är helt normalt. När jag kommer hem och får lite perspektiv på tillvaron kan jag kanske troligtvis se det med andra glasögon, men här gör det mig galen. Min spontana reaktion är att jag blir förbannad.

Vietnamesisk mat

Jag vill aldrig mer känna lukten av eller för den delen se vietnamesisk mat. Matförgiftningen har verkligen satt sina spår och de senaste dagarna har jag försökt att undvika att komma i närheten av det vietnamesiska köket. Idag har det gått bra. Vi var bjudna hem till Tet-lunch hos My men jag sa att jag inte mådde så bra, vilket ju är delvis sant, och gick istället till affären och köpte spagetti och pastasås som var tillverkad i USA, men den var god.
Jag tillåter mig själv att verbalt spy över den vietnamesiska maten i ytterligare några rader. Du behöver ju inte läsa om du inte vill. För det första består allting av kött eller grönsaker med kött, men det är ju ett kapitel för sig. För det andra luktar allting kokt kött. När man närmar sig ett kök där det lagas mat så brukar det lukta gott av vitlök och peppar och andra kryddor men inte i Vietnam. Det används nästan inga kryddor och alldeles för lite salt och ingen syra. Maten är grå och luktar unket. Det mesta serveras i soppform som ser ut som något som Una brukar koka till katten när den har problem med njurarna. Det är en härlig blandning av olika djurdelar och risnudlar. Ja, det är så långt jag kan beskriva utan få för mycket spykänslor. Sällan har jag varit så glad över att behöva tacka nej till alla läckra kötträtter som erbjuds. Vietnameserna tycker så synd om mig och jag tycker synd om dem.
Det finns ju god mat också. Återkommer till den när jag är redo.

Matförgiftning

Den här första dagen på det nya året enligt vietnamesisk kalender har jag spenderat i säng i sviterna efter gårdagens matförgiftning. Igår var vi hemma hos Hai Van på Tet-lunch och när vi kom hem så mådde jag illa. Spydde fram till 2 på natten och sen har jag varit rätt mör. Mycket tacksam för att rummet har en tv med filmkanaler. Den har gått i ett sedan igår eftermiddag. Så fort jag stänger av tvn så kommer jag att tänka på den obehagliga maten.

Vecka 4 - torsdag

Sitter i sängen och pysslar och tittar på Cheo på VTV4. Det är dramatiskt, många Ojzaioj! (Åh, Herre Gud)

Vecka 3 - Söndag

Dagen inleddes med en jakt efter ett café med gott kaffe och internetanslutning. Efter en lång vandring i gamla stan så hittade vi ett fik som verkade lovande. Mitt kaffe var tyvärr odrickabart äckligt men vi var anslutna till nätet och kunde börja jobba med bloggarna. Av någon anledning så kan vi inte komma åt bloggarna via internetanslutningen hemma på rummen. Det kanske är kulturpolisen som sätter stopp, vem vet. På väg hem så handlade vi lite grönsaker och till lunch blev det wokat med risnudlar. Gott.
Sen gav vi oss ut på jakt efter godare kaffe och bättre internetanslutning och fann det på ett fik mittemot vårt hem. Följ våra utflykter i kaffevärlden på www.coffeinhanoi.blogspot.com
Har pysslat med viktiga saker hela dagen och ändå borde jag ha gjort mycket mer. Är lite orolig för hur tiden ska gå ihop.

Mest användbart ur packningen:
Yogafilm och yogamatta
Handledsvärmare
Försvarets långärmade undertröja
Tesil

Vecka 3 - 6 dagar på Tran Hung Dao

6 dagar på Tran Hung Dao
I måndags började vårt nya liv i och med att vi flyttade från Heart Hotel på Hang Hanh till vårt nya hem på Tran Hung Dao. Vi har varsit rum på våning 7 i ett sjuvåningshus. Mitt rum, eller det rum där jag sover och har mina saker, har en stor balkong med utsikt över en massa andra hus, men sikten är inte lång. En bit bort försvinner husen i smogen. Här kommer vi troligtvis att bo fram till den 5 april då vi åker tillbaka till Sverige igen.
Igår insåg vi att vi bara hade varit i Vietnam i 10 dagar. Det var en smärre chock. Tidsuppfattningen blir helt rubbad av att resa och vi trodde att vi hade varit borta i ungefär tre veckor. Jag tyckte också att jag hade lärt mig alldeles för lite vietnamesiska under den här tiden och var nära att ge upp, men på 10 dar, tycker jag snarare att jag har lärt mig rätt mycket. Språket är än så länge det roligaste med resan. Det är så häftigt att sitta och plugga in ord och sedan höra dem användas i praktiken. Plötsligt går det att få en uppfattning om vad folk pratar om och jag har till och med lyckats hålla ett par extremt stappliga konversationer. Det är coolt. Vi har en självstudiebok med tillhörande CD-skiva och valet av ord som man får lära sig är en aning märkligt. I de två första kapitlena får man lära sig tre olika ord för mycket men inte att räkna till tre. Den mest oväntade glosan som jag har haft nytta av är nha xuat ban som betyder förlag, vilket fanns med i andra kapitlet.
I övrigt är Hanoi kallt. De senaste dagarna har det blivit lite bättre. De första kvällarna i våra kalla rum var riktigt obehagliga trots många lager kläder.

Hänt i veckan:
Måndag: Vi flyttade. Var hemma hos Hue och träffade Ca tru klubben.Vinkade adjö till Sara och Helena.
Tisdag: Gjorde listor på vad vi behövde till våra rum och spenderade dagen med att försöka inhandla dessa föremål. Svårast var att hitta var handdukar. Insåg att vi bodde mitt emot den vegetariska restaurang som vi brukar besök någon gång under varje resa till Hanoi. Kommer att ha ätit där läskigt många gånger innan vi far hem. Formulerade våra planer för resten av tiden här. Skrev snälla saker om varandra. Tog tag i ett par skoluppgifter som släpat efter.
Onsdag: Lagade för första gången lunch i köket på 4:e våningen. Det blev nudelsoppa med kålrabbi. Helt klart ätbart.
Träffade Hai Van på skolan och berättade om våra planer. Hon fixar allt. Hon upplyste oss också om att vi är hennes ansvar under vår vistelse i Hanoi. Allt vi gör måste gå via henne och godkännas av kuluturpolisen. Om hon får ett telefonsamtal mitt i natten så ska hon veta vart vi är ananars blir det problem för henne. Det här är en sida av landet som vi kanske inte rikigt har sett förut så det var en aning överraskande att höra, samtidigt som jag kände mig lite dum för att jag inte insett att det var så det var. Detta innebär bland annat att de människor som bjudit hem oss under Tet (nyår), måste prata med Hai Van för få inbjudan godkänd.
Torsdag: Pluggade vietnamesiska. Fick infravärmelampor till rummen, grymt skönt.
På kvällen åt vi middag med Ingrid på den vegetariska restaurangen och sedan satt vi i mitt rum och drack vin och åt frukt. Mycket trevligt.
Fredag: På förmiddagen träffade vi Ca tru klubben tillsammans med en journalist och en fotgograf. De håller på med en dokumentär om Ca tru som ska sändas under tet. Hue hade bett oss att komma och vara med och vi fick spela Loi Lo och blev intervjuade.
Fredagen var också dagen då jag för första gången provade att säga: jag äter som en buddhist. Tidigare har jag försökt med: jag är vegetarian, jag äter inte kött, fisk eller fågel, jag äter inga djur, jag äter bara grönsaker. Inget har fungerat. Jag äter som en buddhist fungerade däremot direkt. Hue utbrast: really! Och så tog hon med oss till en vegetarisk restaurang ett par kvarter bort.
Lördag: Vi följde med Ca tru klubben och tv-teamet till Hues mästare i en by utanför Hanoi. (Hai Van hade gett sitt godkännande.) Hon bodde i ett mycket gammalt hus av putsat tegel med vackra takstommar i trä och tegelplattor på taket. Hon hade också en liten gårdsplan med en brunn och en damm och några bananträd. Allt var lugnt och tyst och solen sken och värmde som en svensk sol i början av maj. Det var helt enkelt rätt trevligt. Där satt vi på mattan på hennes golv och drack te och lyssnade på när hon berättade om Ca tru. (Vi förstod inte jättemycket.)
På eftermiddgen hängde vi åter på Ca tru klubben och tv-teamet. Den här gången för att träffa Tran Van Khe som är välciterad doktor i musikvetenskap. Han har levt sitt liv i Frankrike men berättade att nu efter pensionen var glad att få möjlighet att spendera en stor del av sin tid i Vietnam för att kunna njuta av en massa bra musik. Han berättade också att han alltid passade på att träffa Ca tru klubben när han var i Hanoi och det var uppenbart att han var en stor beundrare av deras musikalitet och deras arbete för Ca tru och traditionell musik i Vietnam.
Efter några timmars lyssnande till hans vietnamesiska visdomsord till Ca tru klubben så var vi helt slut och åkte tillbaka hem, åt på den vegetariska restaurangen och däckade.

Läs mer om Ca Tru Thang Long klick